Stekheta sökare gästade Ulricehamn
Det har varit ett omvälvande 2012 för Jessica Kangasniemi från Göteborg. Från att ha varit en vanlig anställd på en budfirma i Göteborg har hon blivit rikskänd som grundare och sammanhållande länk i Missing People. Om det kunde Jessica berätta då hon i fredags kväll gästade Ulricehamn och Logernas hus.
– Vi startade Missing Peple den 12 januari 2012 och i dag, ett år senare, finns vi i 19 av 23 län i Sverige. Vi har 15 000 personer i vårt register och de här kan vi kalla in via sms när det är någon som försvunnit, säger Jessica Kangasniemi.
Om någon försvinner i Ulricehamn och ni tar er an fallet. Hur gör ni rent praktiskt?
– Vi får in anmälningar om försvinnanden på vår facebooksida. Innan vi går vidare med ett fall kontrollerar vi alltid med minst två anhöriga att tipset stämmer och vi gör också allt för att få fatt i den person som rapporterats försvunnen. Därefter tar vi kontakt med polisen för att få ett okej från dem. Vi gör aldrig något utan att polisen gett sitt tillstånd till en sökaktion. Ytterligare en förutsättning för att vi ska gå ut är att det finns en så kallas SSP, sista sedd punkt, en tydlig geografisk plats där en säker observation av personen har gjorts. När allt detta är uppfyllt så kan vi skicka ut sms till alla i sökregistret som bor i Västra Götaland. Skulle det handla om Ulricehamn skulle vi nog skicka även till Halland och Småland.
Hur snabbt kan ni komma ut?
– Oavsett plats i Sverige ska vi kunna vara ute med minst tio personer inom sex timmar. Det här uppfyller vi överallt utom längst upp i Norrland.
Vad tycker polisen om det ni gör?
– De är tacksamma för att vi hjälper till under organiserade former. Vi försöker inte att leka poliser, vi hjälper polisen som omöjligt kan samla ihop så mycket personal till ett sök.
Ni går i en klassisk skallgångskedja, eller hur går det till?
– Det är oftast så men vi har också ett antal specialkompetenser knutna till Missing People. Det finns dykare och hundförare för att nämna två. Kraven är desamma på dessa som de polisen ställer i fråga om utbildning och kunskap.
Hur kom ni på det här med frivilliga som letar försvunna människor?
– Det var en kille som försvann i Hisings Backa förra vintern. Letandet leddes av anhöriga och var inte konstruktivt. Jag hade varit med i en del sådana här sammanhang tidigare och jag fick en fråga om att hjälpa till. På en vecka planerade jag och några till en sökaktion och till söndagen en vecka efter samtalet hade vi samlat ihop 60 frivilliga. Killen hittades på lördagen, alltså innan vi kom ut, men det här visade på potentialen i att samla frivilliga. När vi sedan hittade mördade Marina i Spekeröd så blev uppmärksamheten enorm och därefter har det bara vuxit.
Vilka problem har ni stött på under året?
– Vi har inte haft någon krishantering och det är inte bra. Det är en fråga vi jobbar med för fullt just nu. I dag har vi krishanteringspersonal att ringa in, både för dem som går i skallgångskedjan och för de anhöriga. Att hitta en död människa är ingen enkel sak att hantera.
Vad är det för människor som vill ut och leta? Äventyrssökare eller samariter?
– Det är väldigt mycket olika typer av människor. Grunden till att så många vill vara med tror jag är att människan är god. Vi vill hjälpa till.
Kan vem som helst vara med?
– Vi har en åldersgräns på 18 år och den är stenhård. Inga yngre ska gå ut i skogen.
Hur många försvinner i Sverige varje år?
– 7 000 personer ungefär. Anledningarna är ungefär lika många. Tre-fyra försvinnande om dagen sätter polisen in resurser på. Många vill försvinna och en del hör till och med av sig till oss och frågar hur de ska göra för att försvinna utan att vi börjar leta.
Missing People var bjudet till Ulricehamn av Lions Club. Jessica Kangasniemi höll ett föredrag som följdes av en lång frågestund. Organisationen fick också ett bidrag på 5 000 kronor från Lions i Ulricehamn. Tankar finns inom Lions Ulricehamnskrets att starta någon form av upprop inom Lions i Sverige för att få fler att skänka pengar till Missing People.
