Skogskväll om snytbaggar och Douglasgranar

Om inget görs kan åttio procent av plantorna vara döda efter tre år, sade Kristina Wallertz från Sveriges lantbruksuniversitet när hon talade om den fruktade snytbaggen och fördelarna med markberedning, det vill säga att man ska förbereda planteringen på ett visst sätt.

– Nu kommer ni tycka att jag är töntig men jag kommer prata jättemycket om markberedning, sade hon.

Bland annat skyddar det mot snytbaggen, och hon tog mineraljord som exempel. När snytbaggen kommer ut på en fläck mineraljord går den rakare och snabbare samt är mindre benägen att stanna så länge.

Torgskräck, var förklaringen. Den öppna ytan ter sig skrämmande.

Insekticider är på väg bort, sade hon, med liten tvekan. Men det är inte gott om andra skydd heller, så det gäller att jobba med det man kan, som att skydda plantan och kanske ha någon form av mekaniskt skydd.

Hon kom även in på främmande trädslag, för vilket intresset sägs vara stort just nu. Hon tog upp några som skulle kunna passa i Ulricehamnstrakten.

Som hyrbridlärk, vilken till exempel är ljuskrävande men har en snabb ungdomstillväxt. Sitkagranen har bland annat måttliga markkrav och tjugo till trettio procent högre produktion än gran.

– Sedan kommer vi till min lilla älskning, drottningen bland träd, Douglasgranen. Den har ett fantastiskt virke, sade hon men påpekade också att den kan ha svårt att trivas.

Nu pågår dock försök med odlingar och hon letar fler platser för detta.

– Det kommer snart finnas ett plantage med Douglasgranar nära dig, om jag får bestämma.

Under kvällen talade också Bo Hultgren från Skogsstyrelsen i Borås, om till exempel skogspolitiken i allmänhet och barkborren i synnerhet.

Faran med barkborren är inte över, men läget är stabilt, sade han.

Den viktigaste lärdomen efter de två senaste stormarna var att få ut så mycket som möjligt av vindfällda granar ur skogen, sade han.

Sedan har även vädret stor betydelse. Först 2006 med en lång sommar exploderade granbarkborrarna efter Gudrun.

Men nu gällde det att hålla kvar vid och använda lärdomarna också, påpekade han.

– Frågan är hur mycket vi hinner slappna av och glömma bort innan det händer nästa gång.