Agnes Regina Hammar: Renoveringskaos och kräksjuka – men hoppet om nya badrummet lever ändå
Vi glömde av att tänka in marginal på marginalen (igen). För några veckor sedan började vi renovera badrummet på övervåningen. Något vi verkligen sett fram emot. Att slippa duschväggen som tog i snedtaket, innan glipan in var bred nog för en vuxen. Eller det klassiska kökskaklet den förra ägaren kreativt nog lagt direkt på plastmattan. Ja, det hela kändes helt enkelt otroligt lyxigt.
I drygt se år har vi bott i vårt lilla spetsiga tegelhus i utkanten av Malmö. Vi var gravida och hade just bestämt oss för att vänta med flytten när den perfekta 30-talsvillan dök upp. Eller ja, nästan perfekta. Ett hus med potential, men också med mycket jobb. Men det förtränger man lätt.
På visningen gick vi runt med ett filter från framtiden runt oss. Varje vy var redan klar och fantastisk.
Vi har renoverat i perioder. Tills vi blivit så less på det att vi inte orkat dra i en skruv till. För att plötsligt en morgon någon dag/vecka/månad senare vakna upp igen med ny energi och ta tag i något nytt. Det är så intressant det där. Det återkommande hoppet (om än i en tydlig sinuskurva) om att det går. Energin som smyger sig på. Ett litet steg i taget. Och idag, när hela internet renoverar hus på ingen tid alls, kan det verkligen kännas som att det inte händer något. Men så dyker det upp en bild i telefonen för att påminna om att det alldeles nyss såg helt annorlunda ut.
Agnes Regina Hammar
34 år. Arkitekt och kreatör. En tredjedel av studion VI PÅ ÖN (vipåön.se) och tidigare programledare för ”Fixa Rummet” (SVT). Bor i Malmö med Mattias och barnen Brita, Bodil och Essa. Bloggar på agnesregina.se/hej.
Nu stod vi i alla fall inför en renoveringsslutspurt inför jul. Tre barn (och en brand) senare var det dags för en ordentlig omgång 2.0. En rotation mellan rummen på övervåningen, vilket skulle innebära att vi på riktigt närmade oss slutet. Hantverkarna skulle ta hand om badrummet och vi skulle göra sovrum. Framför allt ett ordentligt rum till Brita och Bodil, som verkligen har haft ett generöst tålamod med oss genom alla projekt. Från början hade vi tänkt göra sovrummet efter att badrummet var klart. Men när byggdammet spred sig i huset kände vi att det är lika bra att göra det parallellt, för finns möjligheten att halvera tiden att bo på en byggarbetsplats, är det värt att kompromissa med komforten.
Så, vi flyttade ut från övervåningen och bäddade fram madrasser i vardagsrummet för samtliga fem familjemedlemmar. Första veckan var ganska mysig. Vi fantiserade om hur många gånger vi skulle behöva bada i badkaret innan vi fick ställa oss i den helt nya och otroligt fräscha (!) duschen. Generellt en väldigt hoppfull stämning.
”Den senaste veckan har vi checkat av kräk, feber, hosta, snor och ögoninflammation i olika kombinationer på samtliga fem”
Dock fanns (minst) fem saker vi glömde ta höjd för: felleverans av wc-fixtur, leverans av defekt handdukstork, en restad spolknapp, covidpåverkad leverans av glaset till duschväggen och 1234 dagars vab...
Och här är vi alltså nu. Mitt i sjukstugan med madrasser på golvet och en utdragen badrumsrenovering. Den senaste veckan har vi checkat av kräk, feber, hosta, snor och ögoninflammation i olika kombinationer på samtliga fem. Och Bygghemma säger att spolknappen ska snart.
Jag ska ärligt säga att de senaste veckorna prövat oss ganska hårt. Men vet ni vad? Så kommer den ändå smygande. En liten känsla av hopp. För tänk när det här är klart? Ja, då är vi nästan i mål. För långsamt leder också framåt.
Och jul, det blev det oavsett.
