Oskar, 29, hittade vägen till eget lantbruk: ”Ville inte bli ett sidoarrende”
Här saknas innehåll
Det brukar heta att det är omöjligt att bli lantbrukare om du inte ärver din gård. I praktiken ligger det mycket i det. Att köpa en gård, bygga en verksamhet från grunden och investera i djur och maskiner kräver mycket kapital – eller att en bank är välvilligt inställd till att låna ut pengar.
Oskar Kaspersson från Dalum är kanske undantaget som bekräftar regeln. Sedan 2020 driver 29-åringen Haggården i Humla, ett lantbruk med köttproduktion och cirka 200 stutar.
Resan tog sin början hösten 2019.
– Jag blev hitbjuden på fika av Alf och Stig och vi pratade en stund. Erbjudandet var att låta värdera gårdens maskiner och djur – och att jag skulle köpa dem och driva verksamheten vidare. Det var ju drömmen för mig, men samtidigt ett väldigt stort ansvar, säger Oskar, som just hade köpt en annan liten gård på 26 hektar vid Vinsarp.
– Ögården, heter det. Det är ett ställe att bo på, med plats för fruns hästar, säger Oskar.
För Alf och Stig Svensson var det dags att gå i pension. Inget av deras barn var intresserade av att driva gården vidare. Tankarna på vad som skulle ske med gården och ägorna hade malt ett tag.
”Det går att fundera på vad en levande landsbygd är och för oss är det ändå när det går en bonde på gården.”Alf Svensson, pensionerad bonde
– Vi kände att det vore kul om någon kunde ta över. Det som kontrast till att bli ett sidoarrende till en större gård i trakten. Då hade det blivit samma gröda runt hela fastigheten här, och inget liv i stallarna. Att byggnaderna var i så bra skick att någon bara kunde komma in och köra vidare spelade också in, säger Stig.
– Det är väl så att vi är lite nostalgiska också. 1960 fanns det 20 mjölkproducenter i Humla, med två kor eller fler. Alla levererade mjölk till Trädets mejeri. På 60-talet började sedan gårdarna att slås samman genom uppköp. Det går att fundera på vad en levande landsbygd är och för oss är det ändå när det går en bonde på gården, säger Alf.
Fikastunden gjorde intryck på Oskar Kaspersson och efter några månader var affären klar.
– Mitt långsiktiga mål innan den där fikan var att jobba med den maskinstation i Liared som jag tagit över efter Per-Ola Lyreborg och samla ihop pengar för att en dag kunna köpa en gård. Jag insåg att det skulle bli tufft, särskilt som inte bankerna är så villiga att låna ut till lantbrukare i dag. Det här med Haggården blev en liten genväg, säger Oskar.
– Ett lite annorlunda generationsskifte kan vi nog säga att det blev, fyller Alf i.
I drygt fyra år har Oskar Kaspersson nu drivit gården. Han har anställt sin yngre bror, Alfred Andersson, och det stora ansvaret med 200 djur som behöver daglig tillsyn har blivit vardag. Oskar får frågan om det blivit som han tänkt sig.
– Jo, men det har det nog. Lite mer jobb, i alla fall i början men det har gått väldigt bra. Jag har fått väldigt bra hjälp, dels av Alf och Stig men också av familjen och alla runt omkring. De är med på att om det är fint väder och det måste köras på med jobb, då finns de där med service runtomkring. Utan det stödet fungerar det inte att jobba med det här.
”Det häftigaste med bondegrejen är att du driver ett ganska stort företag där du faktiskt kan göra det mesta själv.”Oskar Kaspersson
Oskar Kaspersson säger att han inte är idealist – men han gillar att allt inte behöver bli storskaligt inom lantbruket.
– Det häftigaste med bondegrejen är att du driver ett ganska stort företag där du faktiskt kan göra det mesta själv. Ser vi i Sverige i stort blir det allt fler bönder som växer sig större och större. De stora tar det ”göttigaste” och så blir det kanterna kvar till de andra. Det går att fundera på om bara det storskaliga är så bra. Ta sårbarheten, som många prata om, till exempel. Får du in en smitta på en jättegård är det ett enormt slag. Med mindre enheter går det att hantera på annat sätt.
Hur ser det då ut på Haggården i Humla om tio år? Oskar Kaspersson har ingen skarp bild klar – men tankar finns.
– Jag hoppas att det går att driva gården ungefär som vi gör nu. Lite mindre ansträngd ekonomi, förstås. Jag skulle kunna tänka mig att lägga om produktionen till mjölkkor. Maskiner gillar jag och det skulle bli lite mer teknik. För att få ihop det skulle jag och Alfred behöva skära bort en del av arbetet som vi i dag gör för andra. Att jobba mer bara här på gården kan ju vara ett bra mål.
För Alf och Stig har livet med en annan bonde på gården fungerat bra. Det verkar inte heller klia allt för mycket i fingrarna på dem.
– Det går inte för oss att ha åsikter om Oskars sätt att sköta djuren och gården. Han är en ny generation och gör på sitt sätt. Det är klart att vi hugger in om det behövs, med råd eller händer, men vi har aldrig hjälpt till med vardagssysslor som utfordring eller liknande, säger Stig och fortsätter:
– Snart har det gått fem år. Vi får se hur det blir framåt. Om allt går ihop så kanske Oskar köper gården med den öppna marken och driver den vidare som sin helt egna. Det får ta den tid det tar.