Nadim Ghazale: Nadims Ghazale: Tre deckare som lärde mig ditt språk
Varje gång när jag efter skolan lekte med Peter, min smartaste kompis från mellanstadiet, lånade jag en ny bok av honom i serien Tre deckare.
Peter hade alla de böckerna så där prydligt uppradade i sitt källarrum uppe på Högliden i Ulricehamn, som ett eget minibibliotek jag var välkommen att låna från.
Jag kunde verkligen förlora mig i gåtan, låg där på sängen i olika obekväma ställningar och plöjde sidor ända tills upplösningen. Sådär höll jag på ända tills jag började högstadiet och läsning blev för töntigt, men då hade jag redan vunnit det viktigaste. Språket.
Omedveten inlärning, det är nästan det lyxigaste vi har parallellt med omedveten träning.
Smarta människor tenderar att läsa, samtidigt som läsning gör oss smartare, sa en av mina klokaste vänner en gång till mig. Tänk så fint, att bli smartare genom underhållning, avslappning och kanske lite verklighetsflykt. En sorts positiv drog som är raka motsatsen till alla andra droger.
I alla fall bytte jag ut ungdomsdeckarna mot serietidningar under högstadiet och grottade istället ner mig i Batmans mörka och våldsamma värld, där jag till viss del är kvar än idag. Någon riktig bok som inte var obligatorisk kurslitteratur skulle det dröja många år innan jag läste igen.
”Den sena sommarkvällen hittade jag tillbaka till läsningen. Man kan så här i påsktider säga att läsningen liksom återuppstod för mig.”Nadim Ghazale, krönikör
En sommarkväll 2006 var kvinnan i mitt liv ute med sina vänner och jag tänkte att jag skulle sitta uppe och vänta på henne. Jag slösurfade på internet och läste en nyhet om att Leonardo DiCaprio skulle börja filma en ny film, baserad på boken Patient 67 av Dennis Lehane.
Jag kände igen boken för jag hade den i min samling av böcker som jag införskaffat men aldrig läst (jag visade mest upp dem, för det var vuxet att ha en respektabel boksamling hemma).
Jag började bläddra i den och innan jag hann tänka på annat hann klockan slå 03.00 och jag satt i soffan med tom blick när damen kom hem lite rund om fötterna och undrade vad jag höll på med. Jag återberättade snabbt den makabra handlingen och det bisarra slutet samtidigt som hon inte lyssnade på ett enda ord jag sa. Hon såg mest frågande ut inför mitt, för henne, nyfunna intresse. Att hon inte lyssnade störde mig inte, jag berättade mest för min egen skull, för att få prata om det.
Den sena sommarkvällen hittade jag tillbaka till läsningen. Man kan så här i påsktider säga att läsningen liksom återuppstod för mig. Känslan av att slukas upp i en berättelse och tillfredsställelsen när man är klar, påminde mig om tiden hemma i lägenheten på Nillas väg när jag precis läst klart min första bok, Tre deckare – Blå piratens gåta.
Att läsa den, och alla som följde därefter, lade grunden till att jag ens kan eller får skriva det här du läser just nu. En grund som lades efter fyra år i Sverige och tack vare att en kompis lånade ut en bok till en kille utan svenskt medborgarskap, med tillit till att jag varken skulle förstöra eller stjäla den. Fler borde ha eller vara en som Peter.
