Nadim Ghazale: Nadim Ghazale: Inte kollektiv skuld - men kollektivt ansvar
Maj månad har för mig alltid varit förknippad med vår, värme och kvinnor. Inte kvinnor i den bemärkelsen du kanske precis tänkte. Några av de viktigaste kvinnorna i mitt liv fyller år i maj, plus att månaden dessutom innefattar mors dag. Även om värmen verkar dröja så är månaden här och jag går personligen in i maj med en kvarvarande känsla av avsmak efter det som hände i april. De mördade kvinnorna och efterspelet i diskussionen som följde.
I debatten ser vi de som alltid tar fighten, samma starka orädda kvinnor som betalar ett högt pris för sitt arbete och som år efter år ihärdigt orkar stå längst fram och vara förebilder. Jag kan bara tänka mig hatet, hoten och breven som följer varje gång de synts eller hörts. Jag har ju viss erfarenhet själv och vet att det som syns öppet blott är en bråkdel. Kvinnorna bjuds in till tv, skriver artiklar och inlägg i hopp om att denna gången få den breda förståelsen utan att frågan hela tiden ska fastna hos den enskilda mannen som kände sig orättvist utpekad med grund i det som han har mellan benen. Mannen som gör sitt bästa för att förskjuta både fokus och ansvar ifrån sig.
I andra medier ser och hör jag snubbar, anonyma såväl som identifierbara, raljera om snacket om machokultur, våldspreventionsrapporten, våldspyramiden och som anser att visst är det hemskt med mördade kvinnor men att det minsann mördas dubbelt så många grabbar så det är ändå värre att vara man.
Andra letar hellre efter etniska aspekter eller andra sätt att kunna freda sitt samvete och undslippa ansvar. Det är ju alltid skönt när avståndet mellan en själv och gärningsmannen är så långt som det bara är möjligt. Jag kan komma på mig själv att tänka likadant ibland, vid till exempel ett terrordåd ser jag hellre att gärningsmannen är en Anton Lundin än en kristen kille född i Libanon. Kanske är det bara en mänsklig försvarsmekanism.
Några män, inklusive jag, försöker ”godhetssignalera” genom att uppmärksamma frågan och ta vårt ansvar. Något som inte är enkelt eller okomplicerat och bland oss hittar jag män som spelar ett väldigt högt spel med tanke på historierna jag hört om dom. Anledningen till att jag skriver godhetssignalera inom citationstecken är för att det är så kategorin män i stycket ovanför benämner det vi gör. Jag antar att det är ett slags sätt att förminska oss men jag signalerar hellre godhet än rasism eller douchebag alla dagar i veckan.
I samband med Världens barn-galan 2020 fick jag stifta bekantskap med en av kvinnorna som jag åsyftade i min inledning, Katarina Wennstam. Hon kommenterade mitt inlägg på Instagram med orden: ”Tänk om all energi som vissa män lägger på att gnälla om att de känner sig utpekade istället lades på att hjälpa kvinnor, eller ännu hellre att påverka andra män. Inte kollektiv skuld - men kollektivt ansvar”. Mic drop.
I ett av världens mest individualiserade länder har vi en stor oförmåga att se strukturer och ett eget ansvar i något annat än enbart det som per definition gäller för oss själva.
