Masive drömmer om att bli lärare

På en liten smal och otydlig väg letade vi oss fram genom buskar och snår tills vi slutligen stod framför ett litet hus helt och hållet byggt av naturmaterial. En hydda av lera och gräs. En osande rök kom den lilla eldplatsen på marken framför.

Den lilla hyddan var ämnad som skydd för åtta personer. Masive, hans mormor och morfar. Hans mostrar och morbröder. Sovplatserna hade de direkt på marken.

Hyddan var i dåligt skick. Familjen hade lång väg till vatten. Majsodlingen hade torkat. Masive hade malaria.

Han satt på en liten träpall framför ingången till huset och jag tog några bilder på honom.

De miserabla förhållandena berörde oss djupt. En kort tid efter att vi hade besökt familjen kom hjälp från projektet och från privata givare. Detta ekonomiska stöd, tillsammans med bybornas hjälp, gjorde det möjligt att bygga ett nytt hus. Köpa madrasser och myggnät. Masive fick medicin mot sin Malaria. Familjen fick fyra getter.

Fem år senare träffar jag Masive igen. Utanför församlingens kyrka i Kisimenyi spelar han fotboll med några kompisar. Masive är jämnårig med Voi-projektet och fyller tio år i slutet av april. Senare på dagen gör vi åter ett besök hemma hos Masive. Familjen har blivit mindre. De äldsta av barnen har flyttat. Den gamla hyddan tjänstgör nu som kokhus och har en liten murad spis.

Vi sätter oss ner på en bänk framför det nya huset. För att prata och lyssna. Masive är lite blyg och fåordig. Men han vill gärna berätta om hur hans liv ser ut och vad han gör.

– Jag vaknar halv sex på morgonen. Då hjälper jag mormor att göra upp eld så hon kan laga frukost. När jag ätit går jag till skolan.

Skolan ligger ganska nära. Vi ser taket på den där vi sitter och det tar bara några minuter att gå dit.

– Jag är i skolan hela dagen från sju på morgonen till klockan fem på kvällen. När jag kommer hem hjälper jag morfar att valla getterna, berättar Masive. När dagen är slut tvättar jag mig och gör läxor. Jag går och lägger mig klockan nio. Efter kvällsmaten.

När Masive inte är i skolan består hans tid mest av arbete. Han vallar getter. Hjälper till med jordbruket. Nyligen har det kommit några häftiga regn. Därför har han fått hjälpa till att gräva diken för att leda bort vatten som annars skulle ha kunnat förstöra odlingarna.

Har du några kompisar?

– Mombori, svarar Masive kort.

Vad brukar ni göra tillsammans?

– Vi spelar fotboll.

Har du några favoritämnen i skolan?

– Språk – swahili och engelska.

Av Lydia, som är min tolk och som känner Masive, får jag veta att han är duktig i skolan.

På frågan om vad han vill göra när han blir vuxen, vad han vill ha för ett yrke, svarar han entydigt:

– Teacher!

Han vill bli lärare.

Så går dagarna under den afrikanska himlen. Det jag kan sluta mig till är att Masive har fått det mycket bättre nu än han hade det när vi träffade honom för fem år sedan. Och att han har drömmar.

När vårt samtal är slut tar jag fram en liten present.

Masive blåser såpbubblor. Bubblorna blir likt en mångfald av drömmar och förhoppningar inneslutna i tunna sköra färgsprakande hinnor.

Den afrikanska solen är obarmhärtig mot bubblorna. De spricker snabbt. Men den korta stund de svävar lyser de i alla regnbågens färger. Minnet av stunden och bubblorna bär in i framtiden.

Vi har sett Masive. Och vi har lyssnat på hans drömmar.

Sune Broman