Jonas Emtervall: Jonas Emtervall: Valet som inte har någon motsvarighet
Det är något alldeles speciellt med att vaka in de där riktigt stora händelserna på andra sidan Atlanten. Att förbereda sig med en välfylld termos kaffe och på förhand bestämma sig för att i princip strunta helt i nattsömnen, och att priset i form av ett par dagars trötthet är värt att betala för att vara med när historia skrivs.
Jag har några gånger befunnit mig i den växande skara svenskar som stannar uppe för att se den amerikanska fotbollens finalfest Super bowl. Men oftast har det slutat med att jag har somnat ifrån någonstans i den tredje av de fyra perioderna.
Oscarsgalan är ett annat stanna uppe sent-event. En god vän till mig har gjort det till en vana att inta nattligt soffläge och spana in filmindustrins stora höjdpunkt. Men själv har jag aldrig känt drivkraften. Riktigt så förtjust i galor är jag inte. Och det finns ju så många av dem.
Ett amerikanskt presidentval, däremot – liknar ingenting annat. Det är så mycket av allting, att det faktiskt är praktiskt taget omöjligt att slumra in. Speciellt när det är så dramatiskt som årets val.
”Den amerikanska sändning jag fastnade för var så härligt detaljerad och analytisk att det vattnades i munnen hos en nörd som mig.”Jonas Emtervall, nyhetschef
Den första utmaningen är att bestämma vilken eller vilka valvakor man ska följa. Bara i Sverige fanns SVT, Tv4, Kanal 5, kvällstidningarna, Sveriges radio – och säkert fler – att välja på.
Jag höll mig efter lite inledande trevande mestadels i Fyrans sändning, som jag tyckte var den mest kompletta och proffsiga.
Av de svenska, vill säga. För inget land är så bra på att ta fram och analysera statistik och siffror som USA.
Den amerikanska sändning jag fastnade för och parallellkörde på datorn (NBC:s) var så härligt detaljerad och analytisk att det vattnades i munnen hos en nörd som mig.
Tv4:s Marcus Oscarsson är ett entusiastiskt superproffs. Men hans motsvarighet på NBC var ytterligare en nivå upp och djupdök ner i North Carolinas olika små countys (ungefär som kommuner) för att jämföra Trumps och Bidens prestationer med sina respektive partiers kandidaters från de tre senaste valen. Där kunde man se att Joe Biden fått en större andel röster i Caswell – ungefär i Ulricehamns storlek – än Hillary Clinton och Barack Obama fick de tre föregående valen.
Kalenderbitaren hemma i tv-soffan blev så inspirerad att jag framåt fyra-tiden på morgonen själv gick igenom alla de countys som inte var färdigräknade i den nämnda staten och gjorde en egen prognos.
I min högst amatörmässiga profetia skulle Biden vinna delstaten med knapp marginal. Kanske med 50 000 röster eller så.
Jag hade fel. Och det var jag förvisso inte ensam om.
För när jag bestämde mig för att ta en tvåtimmars tupplur vid halv fem-blecket var känslan att Biden nog skulle ta hem valet ändå.
Två timmar senare vaknade jag och upptäckte att North Carolina hade svängt och nu såg ut att gå ganska klart till Donald Trump. Precis som de flesta andra av de på förhand osäkra staterna. Och från att bara några timmar tidigare ha gett dubbelt så höga odds som sin konkurrent, var den sittande presidenten plötsligt tydlig favorit hos spelbolagen. En bedömare sa i det läget att det kanske var 20 procents chans för Biden.
Sedan svängde det igen och nu (onsdag klockan 18) ser det ut som att Joe Biden med minsta möjliga marginal ska bli USA:s 46:e president.
Men vem vet, när ni läser de här raderna kanske förutsättningarna har kastats om ännu en gång.
Ett amerikanskt presidentval liknar som sagt inget annat.
