Jens Augustinsson: Jens Augustinsson: Censur gynnar alltid förtryckaren
När Kalle Anka och hans vänner spexat klart på julafton dök det upp en svart ruta där man bland annat kunde läsa texten ”Det här programmet innehåller negativa skildringar och/eller oacceptabel behandling av människor eller kulturer...Istället för att ta bort innehållet vill vi erkänna att det har skadliga effekter, lära oss av det och att inspirera till samtal så att vi skapar en mer inkluderande framtid tillsammans”.
Tack Disney, äntligen en tendens till ett nyktert förhållningssätt till problematiska bitar i vår historia. Vad Disney gjorde i julas gjordes redan 2012, men räckte inte, när debattens vågor gick höga kring rasistiska inslag och förlöjligande av folkslag och kulturer i Tintinböckerna.
En debatt som först fick barnbiblioteket Tiotretton i Kulturhuset i Stockholm att helt ta bort böckerna, och förvisso sedan backa från tilltaget. Men vågorna spred sig och enligt en artikel från SVT från 9 oktober 2012, valde även bland annat biblioteken i Bergsjön och Mölnlycke att fasa ut Tintin.
Många minns kanske också att vissa känsliga bitar av Tomtens verkstad, som ingår i ”Kalle Anka-paketet” på julafton, redan sedan tidigare friserats bort. Och Pippi Långstrumps pappa Efraim är sedan några år tillbaka enbart kung på Kurrekurreduttön, N-ordet framför är bortklippt.
När man gör den här typen av ingrepp i populärkulturella alster, eller vilken typ av material det än må vara, så tycker jag man är ute på djupt vatten. Jag kan förstå välviljan i att genom korrigeringarna be om ursäkt och ge upprättelse. Samtidigt tycker jag att det känns som ett billigt sätt att försöka rentvå alla som historiskt har handlat i en kolonialistisk anda.
För oss som lever nu är det fortfarande självklart att det har skett fruktansvärda övergrepp på folkslag och kulturer historiskt sett. Men vad händer några generationer bort, finns det då någon som kan berätta? Och när spåren i populärkulturen också raderats ut och inte kan berätta? Då kan vi inte längre lära av historien, för det finns ingen och inget som vittnar om att det hänt. Och de enda som tjänar på det är de som funnits på förtryckarnas sida. Deras smutsiga byk är tvättad – inga orättvisor bor i den tillrättalagda litteratur- och filmhistorien.
När jag pluggade på folkhögskola 1998 fick alla studenter ett exemplar av ...Om detta må ni berätta..., en bok om förintelsen i Europa 1933–1945. En naken och chockerande upplevelse att ta sig igenom, ett faktaalster som kramade livsglädjen ur själen när man bläddrade i den. Den spreds i mer än en halv miljon exemplar gratis till familjer i Sverige som då hade barn i grundskolan.
Ingen skulle få för sig att lyfta bort avsnittet om förintelsen ur skolundervisningens historieböcker. Och oavsett om det handlar om fakta eller uppdiktade tecknade figurer vid namn Tintin, så måste de obekväma historierna få finnas där, de måste ocensurerat få fortsätta berätta om oförrätter som begåtts. Med kommentarer som Disneys till, absolut. Men att tvätta historien är att begå nya övergrepp.