Henrik Erickson: Henrik Erickson: ”Mörkret kom tidigt till Ulricehamn den här hösten”

Ulricehamn är tyst. Det är kanske mer det än skorna. Vindstilla, höstkyligt och tyst. Jag tänker att staden hämtar andan. Två unga människor döda. Fem eller sex andra unga människor vid liv. Men inte samma liv, som de liv de levt.

Egentligen skulle jag köpa smör och juice. Har klockan passerat tio? Tystnaden och stillheten får mig att ta upp telefonen och titta.

21.20. Med ansiktet upplyst av mobilskärmen hör jag gråten. Sneddar över Bogesundsgatan och ner över Järnvägstorget. Gråten tydligare nu. Det är inte bara en persons tårar som tonsätts i mörkret. Det är en kör av sorg.

Runt 30 personer har samlats på det lilla torget. Ljus och blommor placerade i en halvcirkel. En ung kvinnas gråt övergår i förtvivlan. Det låter som att hon skriker VARFÖR. Jag ser det inte men får känslan att hon vänt ansiktet mot den svarta himlen. Någonting i mig vill stanna, men jag sänker kepsen och går förbi.

Utmed sjön sveper tankarna fram och tillbaka. Det som hände i Ulricehamn natten mellan den 13 och 14 september 2022 kommer att påverkan staden länge. Händelserna på Jägaregatan skiljer sig jämfört med andra allvarliga våldsbrott i kommunen det senaste decenniet.

Den här gången var det sex unga personer inblandade. De flesta, om inte alla, med familjer, syskon och kompisar i ett finmaskigt nätverk som når in i skolor, på arbetsplatser och i vänskapsrelationer. Det här var inte en mardrömslik händelse i samhällets utkanter – det här var en händelse mitt i hjärtat av lokalsamhället.

Jag tänker på rapporterna från kommunens högstadieskolor och från Tingsholm. Om hur svårt det under veckan har varit att hantera alla känslor. Här finns det finmaskiga nätet av relationer som gör att de flesta känner någon som känner någon av de inblandande. Jag hoppas att alla fått det stöd de behöver.

Jag tänker också på Evelina Segerqvist. Jag går till och med förbi utanför hennes hus. UT-journalisten har under det senaste året gjort två uppmärksammade jobb om drogerna i Ulricehamn.

I det första beskrev hon, via langare, via polisens ord och via unga ulricehamnare, hur cannabis, kokain och tabletter snabbt sprids i samma finmaskiga nätverk som tidigare beskrivits. Ulricehamn är inte förskonat.

I det andra reportaget besöktes fängelset i Kumla. ”Magnus” har beskrivits som ”Västsveriges största knarklangare”. Han berättade för UT hur han redan som tioåring hamnat snett och att narkotikan allt sedan dess präglat hans liv. De här berättelserna hänger samman med mardrömmen i lägenheten i onsdags natt.

Det är viktigt att säga att vi inte har hela bilden kring vad som hände i onsdags. Men. Små påsar med pulver blir till stora. Mindre extrapengar blir till tusenlappar. Barn som gör småtjänster blir unga vuxna som ger order. Små konflikter växer till våld med dödlig utgång. Ett oacceptabelt parallellsamhälle med enbart förlorare.

Samtidigt. Vi kan ställa oss och peka finger. Vi kan peka på Magnus och på flera av de personer som natten mellan tisdag och onsdag befann sig i eller utanför den där lägenheten på Jägaregatan.

Hur mycket vi än pekar och förmanar så lindrar det inte sorgen och chocken. Den unga kvinnans gråt på Järnvägstorget skär, oavsett, lika intensivt mellan stadens stenväggar.

Utanför det grönmålade huset på Jägaregatan är det tyst. Klockan är nästan 22. Alla lägenheter utom två är mörka och övergivna. Det går att förstå.

På trappan ligger rosor. Tända ljuslyktor lyser upp de röda blombladen. Några ljus är formade till ett hjärta. Jag tänker på polismannen jag såg utanför samma port tidigt i onsdags morse. Han såg blek ut. Som om det han varit med om, och sett, i huset varit övermäktigt. Två bårar bars ut. Polismannen såg både stark och svag ut när han bar.

Över Stadsparken syns månen. Några vita molnflak passerar månljuset, som änglar, och jag får för mig att det betyder något.

Hemma andas barnen varmt och tungt i sina sängar. Någon annans barn andas inte alls.

Mörkret kom tidigt till Ulricehamn den här hösten.