Henrik Erickson: Henrik Erickson: Julen har blivit sjuk – och i år är den sjukare än någonsin
När mellanbarnet för tredje gången på 15 dagar vände ut och in på magsäcken under en natt i veckan kändes det kört.
Det här var i ett skede när familjen annars såg ljuset i decembertunneln. Efter tre veckor med hosta, snörvel och kroppsvätskor så såg det faktiskt ut som att pilarna pekade åt rätt håll.
Årets december känns inte som ett undantag. Snarare en julmånad i raden där sjukor snarare än skinkor står i fokus. De skinkor som hinns med är febergriljerade sådana med en termometer i mitten.
Ni som själva har barn i skola eller förskola känner säkert igen bilden. Hur mejlkorgen i december skapar julstämning. Blinkar och flimrar. Skolans meddelanden om att många är sjuka. En bön om att inte skicka tillbaka halvsjuka barn. Smitta, utslag, feber och Covid.
Var det verkligen så här förr i tiden?
Det är lätt att romantisera sin barndoms jular. Lite som lumpen. Du kommer ihåg det roliga, sorterar bort det jobbiga. Men – oaktat mänskliga förträngningsmekanismer så undrar jag om december på 1980-talet var en golgatavandring genom Alvedon, Cocillana, snorpapper och kräks.
Under veckan har jag försökt ta reda på hur det faktiskt ligger till. Ovanstående utsnitt av årets december är såklart starkt färgat av egen upplevelse – men är vi sjukare idag än för 40 år sedan?
På flera års sikt så verkar det inte gå att säga att svenskarna är mer sjuka i virussjukdomar idag än 1980. Däremot kan det med relativt stort säkerhet slås fast att befolkningen i stort minskat sin motståndskraft mot olika virus efter pandemin. Inlåsningen och försiktigheten var bra och nödvändig – men den hade också ett pris. Det priset betalar vi nu.
Under en treveckorssjuka i december är det lätt att tappa modet, och humöret. Vid en av många måltider utan matlust brast det lite för undertecknad.
”Tänk på barnen i Ukraina”, sa jag.
Det jag menade var att barnen skulle uppskatta att vi sitter i ett varmt hem, med vällagad mat på bordet. Visst, vi är krassliga – men många barn i Ukraina fryser i ett skyddsrum med som bäst en tunn soppa till kvällsmat.
”Tänk på barnen i Ukraina”. Meningen kändes inte speciellt bra när jag sa den. I sängen, när jag skulle sova, kändes den värdelös. Den kastade mig också tillbaka till 1980, till min egen barndom.
Mina egna föräldrar sa det aldrig – men jag minns att jag både i skolan och hos kompisar fick höra meningen ”Tänk på barnen i Afrika” när vi inte åt upp.
Jag gillade inte barnen i Afrika. De var skrämmande, smala och hade flugor runt munnen. Jag hade sett det i Radiohjälpens tv-inslag.
”Jag gillade inte barnen i Afrika. De var skrämmande, smala och hade flugor runt munnen. Jag hade sett det i Radiohjälpens tv-inslag.”Henrik Erickson
Det var två saker som kändes värdelöst med att jag sagt det där om barnen i Ukraina. För det första skuldbelade jag mina egna barn för något som de inte har med att göra. För det andra så kände jag att vi börjar se på Ukraina som vi såg på Afrika 1980. Som något konstant, som bara är.
Kriget i Ukraina är inte ens ett år gammalt – men det har ändå blivit vardag. Det samlade trycket kring att kriget genast måste få ett slut klingar med tiden av. Vi resignerar och accepterar.
Indirekt påverkar det ryska anfallskriget i Ukraina den här julen även för många svenskar. Osäkra tider gör att föräldrar förlorar jobbet. Den europeiska energikrisen gör att många familjer tvingas lägga stora delar av sin inkomst på el och drivmedel. För många blir det här en fattigare jul än tidigare. Vi är många som kan ta det – men som vanligt vid kriser är det redan utsatta som drabbas hårdast.
Det är viruskris, pandemi, klimatkris, inflation och krig. Ändå finns det hopp.
Det är hoppingivande och i viss mån tröstande att de goda krafterna fortfarande är många. Internationellt samarbete gör att stora delar av världen håller samman mot krigets onda ansikte. Internationellt utbyte gav också vaccin och en väg ut ur pandemin. Innovationer och det faktum att näringslivet driver på för en grön omställning ger hopp i klimatfrågan.
Glöm inte det vid julhelgens diskussioner kring julbord och glöggrytor. Hoppet finns – men det hänger på att vi är många som vill. Hoppet lever genom innovationer, att vi utvecklas, lär oss, lyssnar och samarbetar.
Det gäller i den stora världen, i lilla Ulricehamn och inom familjen.
En god och frisk jul önskar jag er alla.