Henrik Erickson: Henrik Erickson: Ett samtal om frihet är vaccinet mot osämja vid julbordet

I förra veckan stod jag så i entrédörren till Ulricehamns kyrka och tittade på den andra av två kyrkokonserter med Ulricehamnsbygdens lucia och kören Occapella. Det var jättefint, men också lite sorgligt.

I kyrkbänkarna satt uppskattningsvis 30 personer. En normal onsdag i december, en kväll utan pandemi, hade det varit minst fem gånger så många besökare på plats. Det vilade något melankoliskt över både de som framträdde och de som lyssnade. Folk är försiktigare och folk har kommit av sig med kultur och sociala kontakter. Det är nog också så att folk inte riktigt orkar.

När coronapandemin nu snart går in på sitt tredje år går det att se hur samhället, och vi som lever i det, har påverkats i ett lite större perspektiv. Det är en helikoptervy som också den är lite sorglig.

Människan är en social varelse. Det är i mötet med andra människor som vi lever, inspireras och utvecklas. Visst, vi kan vara olika mycket sociala, men gemensamt för oss alla är att vi mår bra av att umgås. På jobbet, på krogen, i idrottsföreningen eller i kören. Motsatsen säger sig självt. När vi inte umgås mår vi sämre. Jag tror att många hade mått bra av en kyrkokonsert med lucia nu i december.

Det nya coronaviruset är här för att stanna. Virusforskare och den samlade vetenskapen har varit tydliga med det ända sedan kartläggningen av det nya viruset var klar. Vi visste också tidigt att viruset skulle mutera och att det lättare muterar i populationer med låg vaccintäckning. Sannolikt kommer viruset att försvagas med tiden och det gäller att hantera det så länge det orsakar död och lidande hos många.

Ovanstående kan vara nedslående men det visar också på vägen framåt. I Sverige behöver så många som möjligt få en tredje dos vaccin så snabbt som möjligt. I världen behöver den rika Västvärlden, och läkemedelsbolagen, se till att tillgängliggöra vaccin för länder som inte har samma ekonomi och samma möjligheter. Det finns överväldigande bevis för att vaccinet saktar ned smittspridningen och, framför allt, förhindrar allvarlig sjukdom.

Pandemin och vaccin kommer att vara uppe för diskussion vid många julbord och släktträffar under julhelgen. Vid många bord kommer det att sitta någon som valt att inte vaccinera sig. En smällkaramell som kan grusa både helgstämning och familjerelationer.

Att lämna walk over och undvika diskussionen är förstås okej. Julefriden framför allt. Alla människors rätt till frihet borde dock alla kunna diskutera, på ett sakligt sätt.

Många så kallade ”antivaxare” anser att statens åtgärder är farligare än själva viruset. Den personliga friheten är ett starkt argument. Alla måste få bestämma själva och alla har rätt till sin åsikt.

Att staten så lite som möjligt ska blanda sig i individens frihet är sunt och strålkastaren bör heller inte riktas mot stat eller kommun. I en värld fångad i en pandemi är varje individs frihet beroende av kollektivets insats. Det går inte att tvinga någon att vaccinera sig – men det går att prata om det gemensamma ansvaret för ett fritt samhälle.

Att gå i skolan med sina ordinarie lärare är frihet. Att gå till kallbadhuset är frihet. Att tävla i löpning är frihet. Politiska möten i fysisk form garanterar frihet. Att säga hej till en vän i samband med en kyrkokonsert är frihet. Att få en efterlängtad tid för en höftledsoperation är frihet. Den friheten begränsas varje dag för miljoner människor, bland annat på grund av att cirka 20 procent av vuxna svenskar väljer att inte vaccinera sig.

Linjen mellan frihetskämpe och egoist är tunn. Den danske författaren Carsten Jensen skrev i veckan så här: ”Just nu bor vi i en höstack. Ska vi då visa överseende mot dem som leker med tändstickor?”

Meningen är tillspetsad men belyser tydligt att den enskildes frihet är lite värd – om den gör att många andra fråntas sin frihet. Just det borde alla kunna enas om kring julborden runt om i Sverige.