Diggiloo tog med sig högtrycket till Ulricehamn

Årets Diggilooföreställning är ett enda stort födelsedagskalas. För 20 år sedan sattes showen upp för första gången och sedan dess har nästan tre miljoner sett våra mest folkkära artister uppträda runt om i Sverige.

På torsdagskvällen hade ytterligare 2 627 biljetter skannats i entrén i Ulricehamn, och eftersom barn fick följa med gratis uppskattas runt 3500 besökare ha hittat till Ulricaparken. De välkända och trallvänliga slagdängorna i repertoaren gav en välbehövlig feelgoodinjektion i en värld full av kris, krig och elände.

Kanske var det den inledande uppvärmningen med handklappningar och vågen som skakade igång publiken, men säkert är att artisterna är rutinerade nog för att fånga publikens uppmärksamhet på egen hand. Inledningen var givet trevlig när alla artisterna tassade in på scenen efter hand, medan de sjöng de svängiga All night long och Celebration.

När sedan de gamla godingarna Bossanova och Redneck woman hade höjt temperaturen ytterligare några grader så började underhållningen på riktigt. Det var relativt bra humor som Diggiloogänget bjöd på. En sorts familjär ”strax över bältet-humor” som en skön kontrast till det annars ganska hårda tonläget som råder på den svenska humorscenen.

Thomas Di Leva försökte sig på att smickra publiken. Varför han gjorde det är obegripligt, folk var ju ändå där för att se honom.

– Det är underbart att vara här ikväll, sa han.

– Förresten, vad fina ni är allesamman. Är ni alltid så här fina?

Det föll lite platt, men hans framträdande med Mirakel gjorde inte det. Gamla uttjatade Vem ska jag tro på genererade i sin tur allsång i Ulricaparken. I andra akten stod det klart att Di Leva äger scenen han står på. Låten Vi har bara varandra förtrollade den alltjämt sjungande publiken, medan han själv svassade omkring i en av sina nystärkta särkar och tog emot publikens jubel och applåder.

Bruno Mitsogiannis var det bra fart på när han sjöng Bella Ciao. Han studsade ut bland publiken viftandes med en vit näsduk ackompanjerad av bleckblås. Efteråt kunde han knappt andas när han skulle svara på frågor i mikrofonen. Där får man lyfta på hatten för en som ger allt för showen.

– TACKA VET JAG LOGDANS!

Publiken svarade högljutt och samstämmigt på Daniel Norberg och Hanna Hedlunds uppmaning i Lasse Berghagens anda.

Daniel och Hanna var charmiga och bra på att få publikkontakt. Det var bra tryck i parken ikväll och det var härligt att höra publikens hjärtliga skratt.

Maria Sur och Lisa Stadell poppade loss med Can't tame her i sina dräkter som fick dem att se ut som levande discokulor. De manade i vilket fall som helst fram solen vars strålar reflekterades i paljetterna. Det fortsatte den med resten av kvällen ända tills den gick ned.

Partykänslan svalnade emellanåt med smäktande ballader. John Lundvik stod i solskenet och sjöng When you tell the world your mine tillsammans med Jessica Andersson och om någon möjligen inte var kär innan så lär de har blivit det under framförandet.

Anne-Lie Rydé vet hur ”En sån karl” ska vara och ingen artist i kväll hade gjort ett bättre medley på dessa gamla godingar än hon. Anita Lindbloms Sån’t är livet svänger alltid och ingen i hela parken kunde sitta ner. Eller jo, förresten. Ingen ställde sig upp. Alla satt kvar, men klappade händerna. Kom an katten, det svänger ju! Jublet och applåderna efteråt avslöjade ändå pulsen på publiken. Den gick inte att dölja.

I pausen mellan första och andra akten passade vi på att fråga de tre väninnorna Margareta, Lisbeth och Elisabeth vad de tyckte om showen så långt:

– Alltihop är så bra och så är det ju många låtar som man känner igen. Det är lätt att sjunga med.

– Det är första gången vi är på Diggiloo, men definitivt inte den sista. Vi kommer tillbaka!

Hasse Eskilsson från Jönköping och Kjell Sandberg från Falköping tyckte att Anne-Lie Rydés hyllning till Burt Bacharach var det som lyfte första akten:

– En är ju liksom av den generationen. Det var mycket sån musik på 70-talet och han var stor då.

Den andra akten poppade Andreas Lundstedt och gänget igång med Crying at the discoteque, klädda i tajta jeans med flare och paljetter. Volymen hade stegrats en aning. Det var högljutt, det var pyroteknik, det var show. Kvällskylan började krypa in under skinnet men Ulricaparken var alltjämt fullsatt.

Det finns nog inget som värmer en augustikväll vid Åsunden så som livemusik, vänner, kärlek och en fleecepläd.