Den galopperande svensken – från fattigdom i Säm till guvernör i Amerika

När han föddes 1891, på soldattorpet 867 Kullen i Södra Säms socken, döptes han till Johan Hugo Aronsson. Att den fattige torparsonen i framtiden skulle den potentat han blev var det ingen som varken kunde tro eller ana.

Men så blev det för Montanas svenske guvernör J Hugo Aronsson.

Under två valperioder, från 1953 till 1961, var han guvernör i USA:s till ytan fjärde största stat, Montana. Den ende svensk som i modern tid upprätthållit ett guvernörsskap i USA.

Och historien om Johan Hugo Aronssons väg från torpet i Gällstad till till guvernörsstolen i Helena, Montana, innehåller så många fantastiska turer att det skulle kunna göras en bättre långfilm om hans klassresa. För boken är redan skriven. Det blev den i form av hans egna memoarer, The Galloping Swede, som kom ut 1970.

Men vi tar det från början.

Johan Hugo Aronsson föddes som det fjärde barnet till Aron och Fredrika Johansson. Pappan Aron ursprungligen från torpet Granåsen i Länghem och mamman Fredrika (Rika) kom från torpet Nöden i Gällstad.

När Hugo var tio år flyttade familjen till ett nytt torp, nu till Getaved som hörde till Stora Bystad i Gällstad.

Under skoltiden var det först skolan i Hulared som gällde för unge Aronsson. De senare åren fick han gå hos skollärare Johan Adolf Sjöqvist i Säms folkskola. Dit fick han gå, fram och tillbaka, en sträcka på sex kilometer, enkel väg.

Som 14-åring fick Aron plats som lilldräng på Gölingstorps gästgivargård. Senare blev det också drängtjänst på Navstocka i Södra Åsarp. För övrigt hos farfadern till hembygdsforskaren Sture Hjalmarsson från Gällstad. Sture Hjalmarsson som själv vid millenieskiftet gav ut en egen skrift om J Hugo Aronson. Till stor del byggd på uppgifterna i Aronssons egna memoarer i The Galloping Swede, men också med egna historier om bygdens store sons liv och leverne.

Efter en kort tid i Göteborg återvände Hugo Aronson till Gällstad. Då fast besluten att utvandra till det förlovade landet i väster.

Idag finns förmodligen inga Gällstadbor med egna, personliga minnen av J Hugo Aronson. Men i Sture Hjalmarssons skrift finns ett antal sena intervjuer gjorda med personer som hade egna historier och minnen om den raske drängen från Getavad.

Redan i de tidiga tonåren hade Hugo en dröm om att en gång kunna emigrera. Vid fyllda 20 år gick drömmarna i uppfyllelse. Genom ett eget idogt sparande av sina knappa ekonomiska resurser och med ytterligare hjälp från äldre systern Anna hade Hugo fått ihop tillräckligt med pengar för att köpa biljetten till det stora äventyret.

Den 13 oktober 1911 tog han farväl av släkt och vänner. Modern Rika grät och fadern Aron tog sonen avsides och gav Hugo några ord på vägen. Ledord som senare i livet skulle komma att bli något av Hugos iivssfilosofi. Någon ekonomisk hjälp hade fadern inga resurser att ge, men de ledsagande orden etsade sig verkligen in hos Hugo:

– Vad du än gör, gör det väl och ge aldrig ett löfte om du inte kan hålla det, var pappans sista råd till sonen.

Båt från Göteborg till Hull i England följdes av emigranttåget till Liverpool. Pengarna hade räckt till en tredjeklassbiljett på Cunardlinjens White Star.

Efter en resa fylld av sjösjuka gick Hugo Aronson, den 26 oktober 1911, iland i Boston.

Efter ett tämligen misslyckat försök att lära sig det nya språket på en aftonskola för immigranter gav Hugo upp ”språkstudierna”

– Min utbildning fortsatte emellertid i snabb takt i ”de hårda knytnävarnas skola” Skriver Hugo Aronson i sina memoarer - The Galopping Swede

Språkförbistringen hade dock det med sig att Hugo under sin första tid i Amerika i stort sett bara åt ägg och skinka. Den beställningen hade han i alla fall hunnit med att lära sig sig under sin korta engelskautbildning.

Efter en tid som lagerarbetare på ett möbelföretag i Lowell, Massachusetts fick den vetgirige unge svensken ett nytt jobb, nu hos Davis & Furbers maskinaffär i North Andover.

Hugo hade redan under sin korta tid i USA förstått att maskiner var framtiden som skulle ersätta mycket av mänskligt muskelarbete. Den mekaniska kunskap han fick under den tiden i North Andover skulle visa sig bli mycket värdefull i hans framtida yrkesutövning.

Sedan Hugo träffat sin landsman Arvid Johansson, som närde samma framtidsdrömmar, bar det 1913 västerut.

Som tågresenärer, utan biljetter, tog sig de båda svenskarna först till Chicago och sedan vidare till Nebraska. Vintern 1913-14 jobbade de båda i ett skogshuggarläger i Duluth, Minnesota.

På ett anställningskontor i Minneapolis fick han senare reda på att det fanns arbete att finna i Harlowton, Montana.

Luffarlivet med tillhörande gratisåkande på tåg fortsatte. Via Norddakota, med ströjobb på vägen, hamnade paret till slut i Seattle på västkusten. Där blev det jobb som vägbyggare i staden. Något som inte direkt föll reskamraten Arvid i smaken och vägarna skiljdes.

– Jag såg honom aldrig igen och trodde nog att var död, skriver Hugo i sin bok.

45 år senare, vid sitt besök i Sverige, blev Hugo kontaktad Arvids bror som kunde tala om att Hugos rese- och arbetskamrat levde i högönsklig välmåga i svenskbygderna i Minnesota.

När rastlösheten efter en tid åter satte in blev det nya tågresor, nu tillbaka österut. När tåget vid ett tillfälle stannade frågade Hugo vilken stad man var i.

”Columbus, Montana” upplyste bromsaren på tåget som avslöjat den gratisåkande svensken.

– Under åren framöver kände jag stor tacksamhet till denne bromsare. Nu kunde jag faktiskt säga att, visst Columbus upptäckte Amerika – men jag hittade Columbus i Montana, skriver Hugo.

Efter en lång promenad utmed Yellowstone River, inte helt utan äventyr, hamnade drängen från Getavad hos Frank Youngs farm. För 30 dollar i månaden fick Hugo jobb på ranchen. Mycket beroende på hur flitig och stark den unge svensken var. Vid sin första arbetsinsats bröt Hugo, med sitt kraftfulla arbete, ett antal högafflar och väntade nervöst på att bli avskedad.

Men det blev tvärtom. Farmaren hade sett svenskens potential och höjde istället månadslönen till 35 dollar!

– En söndag satt jag vid Yellowstone Rivers bankar och reflekterade över mitt liv. Skulle jag fortsätta mitt kringflackande liv, det fanns ju fortfarande mycket kvar att se i det stora landet. Då fick jag nästintill en uppenbarelse, skriver Hugo.

– Jag började darra i hela kroppen vid själva vid tanken att jag kommit till en avgörande punkt i mitt liv. Skulle jag leva vidare som luffare eller hur skulle framtiden gestalta sig? Synen av min framtid kom över mig, det var nästan som en religiös upplevelse. Samtidigt kom min fars sista ord till mig i det dunkande huvudet.

”Hugo, vad du gör, gör det ordentligt och ge aldrig ett löfte om du inte kan hålla”

Upplevelsen utmynnade i att Hugo utnyttjade den amerikanska möjligheten att få egen mark genom ”homesteading” (nyodling). 1915 fick Hugo Aronson tillgång till 260 tunnland mark på gränsen mellan Wyoming och Montana. Detta med avgivet löfte att arbeta upp marken till odling.

Nu var Hugo Aronson från Gällstad sin egen i Amerika. Med mer mark än vad hans föräldrar i Sverige någonsin kunna drömma om.

Den driftige svensken hann dock inte bara med att bruka egen mark, parallellt hjälpte han andra och skaffade sig värdefulla kunskaper om allehanda sysslor.

När USA 1917 gick in i första världskriget i Europa, kände Hugo att han ville göra en insats för sitt nya hemland. Han tog värvning.

Efter en rad turer, med utbildning, sjukdomar och kamrater som blev torpederade på sin väg till Europa, hamnade Hugo till slut i Frankrike. Under vistelsen där fick han vid ett tillfälligt uppdrag, som den hästkarl han blivit, att åka till Paris och hämta 79 hingstar och en valack.

Där träffade han en ung fransk flicka, Matilda Langane. Om det inte var kärlek vid första ögonkasten så var det i alla fall näst intill.

När freden kom 1918 var de båda tu ett etablerat par. I väntan på att bli hemskeppade till USA hann paret att gifta sig den 2 juni 1919 klockan 10!

Tillbaka i USA gav sig Hugo in i oljebranschen. Tillsammans med en kompanjon startade han sitt första egna företag; The Sunburst Construktion Company. Och företaget gick bra. Sämre blev heller inte för uppfinnaren Hugo när han konstruerade flyttbara oljeborrtorn. Tidigare hade tornen i timmer byggts upp och sedan rivits ned när oljekällan sinat. När Hugos nya idéer sattes i verket monterade man hjul på tornen och drog dem, med hjälp av Hugos egna catepillers, tornen vidare till nästa borrställe.

Hugo Aronssons företagsamhet väckte stor uppmärksamhet i mellanvästern och framförallt i oljestaterna. Alla kände inte till Hugo Aronssons namn, men The Galloping Swede var ett välbekant fenomen i hela oljebranschen under 20- och 30-talet.

Företagandet fortsatte med både åkeriföretag, bankägande och allehanda sidoverksamheter. Svensken hann till och med att grunda ett antal städer i Montana. Gallop City och Santa Rita är två av de städer som Hugo Aronsson lät anlägga under sin oljeborrarverksamhet.

1941, då Hugo Aronsson sedan ganska länge, blivit en burgen man, gav han sig också in i boskapsbranschen. Han köpte en större ranch där han inledde med att ha 275 djur och samtidigt under den perioden av sitt liv pröva på att leva genuint cowboyliv. Han utökade också sin markareal genom att löpa upp mark av svartfotsindianernas reservat.

Hugo Aronssons förhållande till den amerikanska urbefolkningen var mycket gott. Något som gav till resultat att han blev installerad som hövding i svartfotsstammen. Hans indianska namn blev Aw-Wa-Kee-Maw.

– Även min dotter Rita upptogs i stammen och fick namnet Lilla Ljuset, skriver Hugo i sin bok.

Under hela sin gärning i Montana månade Hugo Aronsson om urbefolkningen, som enligt hans sätt att se det hade behandlats väldigt illa genom åren.

Hugo Aronssons politiska karriär inleddes i slutet av 30-talet. 1938 valdes han som republikan in i Montanas senat. Tio år senare kom förslag upp om att Hugo skulle kandidera till guvernörsposten i staten. Själv tyckte han sig varken ha kunskap eller utbildning till att bli statens högsta politiker. Men så blev.

Efter en klar seger i primärvalet vann han också det allmänna valet och 1953 satt han på guvernörsstolen i stathuvudstaden Helena. Och där satt han kvar i två valperioder fram till 1961. Då hade han bestämt sig för att det fick räcka. 70 år gammal och med 26 år i olika former av offentliga tjänster tyckte han det var dags att dra sig tillbaka. Han stod också emot påtryckningarna från lobbyisterna i det republikanska partiet som tyckte att han skulle kandidera till en senatorplats i Förenta staternas senat.

Under sin politiskt aktiva karriär hade Hugo Aronson ett imponerande kontaktnät. Det innefattade bland andra två presidenter, Dwight D Eisenhower och Richard Nixon, men också med Kanadas premiärminister John G Diefenbaker och New Yorks omskrivna guvernör Nelson A Rockefeller. Han fick även personligen träffa Englands drottning Elisabeth och prins Philip i samband med ett statsbesök i Kanada.

Vid sitt sista besök i Sverige, våren 1959, fick han även audiens hos kung Gustaf VI Adolf och med prins Bertil hade han flera kontakter genom åren. Så drängen från Getavad hann under sin livstid gå från dräng och luffare till att få frottera sig med den fina världens riktigt stora potentater.

På det personliga planet var inte lyckan lika stor. Den stora kärleken, franska Matilda, gick bort i lungcancer redan 1936. Den nya kvinnan i hans liv blev grevskapsinspektören Rose McClure. 1944, då Hugo Aronson var 53 år gammal, gifte sig paret och året efter fick man dottern Rika. Namngiven efter Hugos mor Fredrika som allmänt hemma i Gällstad gick under namnet Rika.

Hugo Aronsson gjorde flera resor tillbaka till hemlandet. Den första 1923. Den mest uppmärksammade var dock resan 1959, då som etablerad storpolitiker. Den resan bestod av ett späckat program med bland annat besök hos kungen i Stockholm där han för övrigt förlänades med Kungliga Nordstjärneorden.

Resan i Sverige innefattade också ett besök i hembygden där släktingar och vänner fick träffa ”Arons Hugo” vid en mottagning i maj på dåvarande Skotteks ungdomsgård i Ulricehamn. Där samlades så mycket folk att golvet i den stora samlingssalen till slut gav vika under tyngden av alla besökare och tunga potentater.

1967 blev Hugo Aronson även morfar då dottern Rika fick en dotter.

1978, nära 87 år gammal gick guvernören, indianhövdingen, entreprenören – den galloperande svensken Hugo Aronsson, ur tiden.

De sista åren av sitt liv boende på ett hem för krigsveteraner i Columbia Falls i sitt älskade Montana. Tillsammans med hustrun Rose ligger paret begravda i Pleasant View Cemetery Lincoln County, Washington, USA

Källor: The Galloping Swede (1970) J Hugo Aronson/L O Brockman. J Hugo Aronson, Torparpojken från Getavad som blev guvernör, Sture Hjalmarsson 2000. Södra Säm – hemmet vid sjön, Vegbyortens hembygdsförening. Wikipedia - diverse sidor.

Bildmaterial Vegbyortens hembygdsförening samt faksimiler ur The Galopping Swede och Ulricehamns Tidning.