”Äldre måste börja med sig själva”

Han sjunker ner i soffan bredvid damtoaletten innanför hatthyllorna och börjar prata. Sedan är det svårt att sluta.

Han brukar inte komma ut till föreningar så här, men tycker det är roligt, säger han. Det är därför han har klämt in Ulricehamn mellan två Stockholmsmöten inte långt efter att han varit i Polen och talat under World Economic Forum i Polen.

Den nu 75-årige tidigare jordbruksministern och vice ordföranden i Centerpartiet är, som det brukar vara med pensionärer, en upptagen man. Han jobbar på att komma ner i heltid, som han säger.

Pensionärernas ekonomi är en vanlig fråga. Ambitionen är att komma tillrätta med ”detta finurliga politiskt påhittade systemet med automatisk balansering”. Det vill säga att om pengarna inte räcker sänker man pensionerna.

Han säger att det är robust för de som ska betala, men inte för de som ska betalas.

Nästan två hundra personer har SPF i Ulricehamn dukat för. Ett trettiotal kakfat står på bordet tillsammans med kaffekoppar och astrar i vas. Sorlet stiger sakta samtidigt som Karl Erik Olsson böjer sig fram i soffan och börjar tala om siffrorna.

Han säger att lönerna har gått upp med runt tjugo procent sedan 2009. Samtidigt kommer pensionen nästa år nätt och jämt vara densamma som 2009. Visst har det kommit vissa positiva signaler från finansministern, men ändå, klyftan växer, säger Karl Erik Olsson. Han gillar jobbskatteavdraget men samtidigt växer klyftan mellan de som jobbar och pensionärerna.

Därför gäller det att trycka på, framhåller han. Fördelen är att var fjärde väljare är pensionär, nackdelen att pensionären är trogen och inte byter parti i första taget.

Han berättar om hur det var förra valet, när man vann debatten men inte politiken. Det vill säga att pensionärerna märktes men det fick inget genomslag i fattade beslut. Nu måste det bli annorlunda, tycker han.

Det blir en kort paus och förbundsordföranden sneglar på reportern, väntar på en fråga. Men när journalisten dröjer kommer han in på nästa ämne, och det här är viktigt, det märks.

För den negativa attityden mot äldre i samhället måste ändras. Men där måste alltså pensionärerna börja med sig själva, inte säga att ”inte ska väl jag som är så gammal” utan istället ”det ska jag göra som har all den här erfarenheten”.

Sedan kan man jobba med attityderna i näringslivet och i politiken.

Han har orienterat sig lokalt, om att kommunala pensionärsrådet har tagits bort, och visst är det dåligt. Men vad hindrar pensionärerna att själva ta plats på de politiska posterna, undrar han. För ålder sitter mycket i huvudet och pensionärerna måste värdesätta sin erfarenhet.

Han citerar sin vän Bodil Jönsson som bland annat har skrivit Tio tankar om tid. ”Inuti kan vi vara nästan vilken ålder vi vill.”

Nu går det förstås inte att förneka ett visst kroppsligt förfall. Men tänk ändå vad som hänt. När folkpensionen infördes för hundra år sedan hade man fyra år att leva, nu har man kanske tjugo.

Och så vitala pensionärerna är nu för tiden. Han tar sig själv som exempel. Visserligen har han en rad kroniska sjukdomar men kan ändå leva som frisk. Men det gäller att inte sätta sig på den där stolen och ge upp förstås, inte ge sjukdomarna en chans.

Om bara attityderna ändrades skulle de äldre som faktiskt vill jobba kunna göra det. De behövs. Det är inte sant att äldre tar jobben från yngre. Tvärtom.

Som han sa på World Economic Forum: ”Erfarna och friska äldre är vår snabbast växande resurs.”

Vård och omsorg får vi inte heller glömma. Pensionärer vill vara människor hela livet, men det är inte lätt, det medger han. Ibland tänker han på hur det skulle vara om han som kan behöva duscha både en och två gånger om dagen skulle tvingas duscha en gång i veckan. Då kan han bli riktigt arg, när en enkel grundläggande frihet man haft hela livet tas bort.

Ensamheten har vi ju också. Men sådana här frågor är inte enkla, medger han. Det går ju inte att ha kommunalt anställda pratare.

Klockan går och Karl Erik Olsson ska mingla lite i den snart fullsatta salen. Då får reportern in en fråga.

Vad vill du att besökarna ska få med sig härifrån efter ditt tal?

– Ökad självkänsla, att vi alla känner att vi är riktiga människor med vanliga mänskliga rättigheter.