1700-talshistoria drog fullt hus

– Enkelspårig, insnöad, förutsägbar. Det är ord som människor i min omgivning begagnar sig av för att beskriva min person och det ligger något i det får jag erkänna, sa Christopher O'Regan.

Han talade om sitt intresse för det sena 1700-talet. Samtidigt var han glad att ha haft förmånen att under många år få ägna sig helhjärtat åt en så märkvärdig period.

Christopher O'Regan är författare, populärhistoriker och guide. I många år har han lett stadsvandringar i Gamla stan i Stockholm och han har gjort populära framträdanden i tv. Nu var han inbjuden för att tala på Arkivens dag efter önskemål från allmänheten.

Folkets hus var fullsatt när han inledde. Över 200 personer hade kommit.

– Man har ju sett honom på tv. Han är en jättebra berättare och när han pratar så sitter man som klistrad, sa Els-Marie och Vincent Johansson innan de gick in för att ta plats.

Lisa Mårtensson från kommunens kulturavdelning tog emot biljetterna och var glad över att så många hade kommit för att se en historisk föreläsning.

Hon tror att Christopher O'Regans popularitet ligger i en förening mellan hans genuina historieintresse och utmärkta berättarkonst.

Efter sin inledning förklarade Christopher O'Regan varför han hade snöat in på just 1700-talet.

Visst spelade föräldrarna en roll. De var historieintresserade, men det handlade aldrig om årtal och kungar. Inte heller var historien reducerad till "socioekonomiska strukturer i den tidigmoderna urbaniseringsprocessen." Istället var det något annat.

– De sådde ett frö, retade en nerv, entusiasmerade.

Han varvade hela tiden sitt berättande med anekdoter och illustrerade föräldrarnas historieinställning med en målande beskrivning av hans och mammans besök i Hagaparken i mitten av 70-talet.

Höstlöv på marken. Doften av brasa. Stämningsfullt. Där i parken beskrev hans mamma hur kungen låg och vilade på just den där soffan inne i paviljongen när två adelsmän smög förbi utanför för att kanske få tillfälle att skjuta honom.

– Med förhållandevis enkla medel planterad hon en föreställning i mig som jag fortfarande bär med mig i dag. Det är att det verkligen ligger något i det där slitna gamla uttrycket att verkligheten överträffar dikten.

Bortsett från föräldrarnas inverkan handlade tjusningen för 1700-talet om något mer.

– Det ständiga mötet mellan gammalt och nytt, sa han och läste en bit ur en lärobok i medicin från 1797.

Kapitlet handlade om att rädda drunknade. Första stycket handlade om att blåsa in luft i personens mun.

– Det här är konstgjord andning man beskriver. Vi kan ju alla skriva under på att detta är ett bra sätt att gå till väga. Men 1797 fortsätter man sedan så här. Under detta bör halsådern upptagas och uttagas två deciliter blod, samtidigt som tobaksrök inblåses i ändtarmen, ur en pipa vars munstycke med olja smorts in.

Att ena stunden läsa något som skulle kunna vara skrivet i dag, för att sedan vända blad och vara tillbaka i 1100-talet tycker han skapar den där spänsten som andra epoker inte har.

Christopher O'Regan fortsatte med sitt variationsrika språk, sina roliga anekdoter och sina fyndiga exempel.

Just språket var en viktig punkt.

Han erkände att utvecklingen i stora drag faktiskt går framåt. Det var inte bättre förr, när tandläkaren hade mycket gemensamt med smeden både i arbetssätt och verktygsutbud.

Men stämmer det verkligen när det gäller språket?

– Hälsningsfrasen som män på 1700-talet använde sig av var ödmjukaste tjänare. Vad har det då blivit av denna fina hälsningsfras. Det har blivit tjänare, tjenare, tjena, tja och sedan landat i dagens tjaba. Jag vet inte om den där förvandlingen är att titulera som utveckling.

Men han varnade också för att dra det där med språket för långt. Själv hade han sedan tidig barndom påverkats av det. Vilket inte var till nytta när man gick fram till en tjej på skoldansen i gympasalen och skulle säga något:

– Mitt hjärta är upptänt av den mest våldsamma eldbrand inför är uppenbarelse.

Det fungerade inte, försäkrade han.

Ändå ville han slå ett slag för språket.

– Vi har en otrolig arsenal att ösa ur som vi inte använder oss av. Utvecklingen går framåt, visst, men stämmer det verkligen med språket.