Så byggde de upp Borås kaféimperium

Han minns inte att han var rädd. Men resorna till morfaderns villa bakom bergen föregicks alltid av en väldig brådska. När Irak under 80-talets väpnade konflikt fällde bomber över Teheran samlade pappa Esmail och mamma Afsaneh snabbt ihop några tillhörigheter och lämnade staden tillsammans med sönerna Nima och Milad.

– Vi åkte alltid till morfars villa mot Kaspiska havet bakom bergen. Vägen dit var skitfarlig och tog tre timmar, men Saddams plan kunde inte flyga över bergen, så när vi väl var framme var vi i säkerhet. Jag minns särskilt en gång när vi åkte mitt i natten och kom fram på morgonen. Det var en helt magisk plats och för mig betydde den trygghet, säger Nima Ramezankhani.

Han är den äldsta i brödratrion som förutom honom består av Milad och Soroush, även kallad "Sorre". Nima var två år när revolutionen inträffade, tre år när kriget mot Irak bröt ut. Det är länge sedan han besökte sin barndoms magiska plats. Faktum är att han och resten av familjen inte har kunnat återvända till Iran sedan flykten därifrån 1989. Men det var inte Iran-Irak-kriget som fick föräldrarna att ta beslutet att lämna hemlandet. Det var oron för den egna regimen som blev avgörande. Afsaneh Amininias bror var politiskt engagerad, vilket inte uppskattades av landets mullor. Han fängslades och tros vara en av uppskattningsvis mellan 30 000 och 50 000 politiska fångar som avrättades under tidsperioden. Esmail och Afsaneh, även de politiskt aktiva, blev alltmer kontrollerade av regimen. Civilingenjören Esmail var anställd inom staten och kallades till återkommande ”samtal” om sitt politiska engagemang. Snart blev han avskedad.

– Då bildade jag och några kompisar en byggfirma. Vi fick kontrakt på stora projekt med staten, men sedan blev vi av med dem också, säger han.

Till slut kände han och frun att situationen var ohållbar. De betalade en smugglare och förberedde sig för en flykt till ett stabilt land som tog emot flyktingar, kanske Kanada eller Sverige. Äldste sonen Nima minns hur han lämnade Iran tillsammans med mamma, pappa och sexårige Milad.

– Men första försöket misslyckades. Vi hade betalat en smugglare som blåste oss på alla pengar. Vi fick börja om från noll igen, säger han.

Tanken var att Soroush skulle födas i Kanada eller Sverige eller vad den trygga slutdestinationen skulle visa sig bli. Han föddes i Singapore och hann bli ett år innan familjen Ramezankhani hade hunnit återvända till Iran och genomföra ett nytt flyktförsök. Den här gången lyckades de ta sig från Teheran till Malmö via Warszawa. De sökte asyl som politiska flyktingar och beviljades uppehållstillstånd. Efter några kortare perioder i bland annat Ystad hamnade de i Kramfors och Billingsfors där de tillbringade knappt två år.

Nima och Milad ser tillbaka på den första tiden i Sverige som okomplicerad.

– Jag var tolv och det var bara rätt in på en SO-lektion. Jag minns inte att det var svårt eller så, det måste ha gått fort för plötsligt pratade jag svenska, säger Nima.

Hos föräldrarna levde hoppet att inom en relativt snar framtid kunna återvända till hemlandet. Det stränga, religiösa styret kunde ju inte vara för evigt, resonerade man. För att känna sig lite närmare Iran planerade familjen en flytt till Malmö. Under bilresan från Värmland till Skåne stannade de i Borås för att äta sin matsäck.

– Det finns till och med en bild på hur vi sitter i stadsparken och i bakgrunden ser man det som är Café Viskan i dag. Det är rätt häftigt, säger Milad från sin plats på Viskan vinbar som ligger vägg i vägg med ursprungskaféet Café Viskan.

Esmail hade en kompis i Borås som tipsade om ett ledigt jobb. Snart hade han skrivit på anställningskontraktet och familjen flyttade till staden. Här har de rotat sig. I Borås har Esmail och Afsaneh drivit företag inom handel och restaurangbranschen. Och det här barnen har blivit vuxna och själva satsat på karriärer som företagare.

Milad berättar att det första fröet till Café Viskan började gro redan runt millennieskiftet. De fick höra talas om planerna på en framtida Sandwalls plats. Några år senare köpte de frisörsalongen som låg där kaféet i dag finns.

– Det tog oss åtta månader att renovera, vi gjorde i princip allt själva, säger Milad.

– Ja, det fanns inga pengar till snickare så allt utom el och rör och sådant fick vi lära oss. Pappa var envis, han hade bestämt att det skulle gå, tillägger Nima.

Det gick. Den 5 december 2005 öppnade Café Viskan. Och boråsarna, svältfödda på ställen där man kunde hänga och ta en finkaffe eller ett glas vin, välkomnade det som närmast skulle komma att bli ett restaurangimperium i staden. Men medlemmarna i familjen Ramezankhani hade några tuffa år framför sig innan affärerna skulle bli lönsamma. För det första startade de i en uppförsbacke. De behövde låna pengar till investeringen och hade en trepartslösning med två banker på gång. Allt var klart, de skulle bara skriva på alla papper. Då drog sig den ena banken ur. – De tyckte att det var överetablerat med kaféer i Borås, säger Milad leende.

– När vi satt där och skulle skriva på pappren och de sade "vi passar" förstod jag först inte vad de menade. Allt var ju klart! säger Nima som plötsligt blir allvarlig när han återger händelsen.

Det var inga gigantiska summor det rörde sig om, totalt omkring 400 000 kronor. Pengarna kom, men inte från banken utan från snälla vänner och bekanta som ställde upp. Fast beslutna att så snabbt som möjligt betala tillbaka till alla som trodde på dem kavlade de upp ärmarna. Det var jobb sju dagar i veckan och en tillvaro ur hand i mun. Nima var ansvarig för diskmaskinen, Milad stod i köket, föräldrarna ryckte in där det behövdes och Soroush, som gick i gymnasiet, kom varje dag efter skolan för att ta beställningar och servera.

– Vi tog inte ut några löner, jag levde på min frus studiemedel och hennes lön från extrajobbet. Vi gick upp vid fem på morgonen och handlade dagens varor, öppnade vid sju och jobbade till tio på kvällen, berättar Milad.

De ville ändå att allt skulle gå korrekt till. Enligt Milad och Nima var de bland de första i branschen att följa kollektivavtal. Tiden före och kring kaféetableringen läste de delar av affärsingenjörsprogrammet vid Högskolan i Borås, vilket gav dem nyttiga kunskaper inför livet som egenföretagare.

– Vi var väldigt målinriktade. Först betalade vi av skulderna till leverantörer, sedan till de vänner och bekanta som lånat pengar till oss privat, säger Nima.

Vändningen kom 2007. Verksamheten hade rullat i gång bra, vilket ledde till att Cernera (nuvarande Uddetorp invest) valde att satsa på företaget. Med mer likvida medel i kassan kunde familjemedlemmarna Ramezankhani börja ta ut lön och få en ledig dag då och då. Snart följde flera nyetableringar. Kaféet fick grannen Viskan vinbar, hos Onyx i Knalleporten öppnades en filial till Café Viskan, och i Knalleland etablerades Viskan express som i dag heter Viskan Knalleland. Den snabba tillväxten ledde till att Dagens Industri fick upp ögonen för nykomlingen från Borås, och 2012 blev Viskan mat och dryck AB ett av DI:s gasellföretag.

Vad ligger bakom er framgång, tror ni?

– Det beror delvis på tajming. Borås stad ville göra något åt stadens baksida och vi var tidigt med på utvecklingen vid Sandwalls plats. Och vi har hela tiden haft en tydlig vision: vi ville utveckla Borås uteliv. Vi ville att man skulle kunna sitta flera personer vid samma bord och att den ena kunde ta en kaffe, den andra ett glas vin och den tredje något att äta, säger Nima.

– Ja, när vi drog i gång 2005 fanns det inte så många restauranger. Sedan dess har det kommit flera aktörer, vi blir inspirerade av konkurrensen, tillägger Milad.

Från en heltids- och en timanställd har verksamheten växt till drygt 70 anställda och en omsättning runt 50 miljoner. Många anställda stannar länge, andra slutar och kommer tillbaka. Förutom egna etableringar har delägarna börjat satsa på att växa genom förvärv. För fem år sedan köpte de lunchrestaurangen Syskonen Andersson, och de tror att fler liknande affärer är att vänta de kommande åren, fast kanske utanför Borås. Dessutom finns flera projekt i pipeline: Kaféet i Knalleporten ska byggas om till en större anläggning med Viskans fulla sortiment. En sydamerikansk restaurang är tänkt att öppna i det före detta Handelsbankenhuset vid Stora torget.

Innan dess kommer bröderna Ramezankhani nästa vår att öppna en restaurang i Pallashuset, förhoppningsvis även med uteservering mot Viskan.

Att jobba tillsammans har alltid varit vardag för dem och deras föräldrar. Men de verkar inte tröttna på varandra. Varje vecka samlas så många som möjligt hemma hos föräldrarna för söndagsmiddag. Det är den enda dag då alla är lediga, och sammankomsterna beskrivs som heliga.

Lika självklart som att familjemedlemmarna är rotade boråsare som bor högst några få minuter från varandra, lika naturligt är det att samtalen sker på persiska och att maten på tallrikarna ofta härstammar från hemlandet. Den som inte kan komma på söndagen förväntas meddela detta redan på fredagen. De persiska rätterna, ofta lammgrytor av olika slag, kan ta två dygn att laga.

– Det är hon som tar hand om familjen och ser till att vi har det bra, säger Esmail med en blick på Afsaneh.

Händer det att ni längtar till Iran?

– Det går inte att bo där, inte så länge mullorna är kvar, säger Afsaneh.

Känner ni er som svenskar, iranier eller både och?

– Som iranier, men samtidigt så är Sverige mitt hemland, säger Milad.

Och du då, Soroush, som var bebis när du kom till Sverige?

– Det är samma, iranier, fast Borås är ju vår hemstad.

– Vi har faktiskt försökt flytta härifrån några gånger, flera av oss. Men det går liksom inte. Jag tror att vi har rotat oss så djupt här för att återskapa den trygga bas vi hade i Iran innan vi flydde, säger Nima.

Ansiktet mjuknar och blicken riktas snett upp mot taket när hemlandet kommer på tal. Hans morfar lever inte längre, men kanske, kanske kommer en tid när det iranska styret förändras och Nima och resten av familjen vågar besöka landet igen. Då ska han resa till morfaderns hus bakom bergen.