20 år sedan sagan om Gina började
Paret Appelqvists gård nära Sparsör möter besökaren med en generös trädgård och ett hus som ger associationer till Gunnebo i Mölndal. Men det var inte här Gina tricot startade vid ett matsalsbord, utan längre norrut – i deras dåvarande hus i Sämsholm nära Annelund.
– Jag slutade på JC i oktober 1996 och vi började sedan dra igång bolaget i december 1996, säger Jörgen Appelqvist när vi slår oss ned med honom och Annette i deras rymliga vardagsrum.
Nu var det faktiskt inte helt klart vid denna tid att det skulle bli den modekedja som kunder möter idag:
– Vi hade tre affärsidéer förutom den vi fastnade för. En var en idé som påminner om Lager 157, en var en underklädeskedja liknande Victoria´s secret och ytterligare en handlade om sportartiklar för hela familjen på billiga sekundära lägen.
Den idé man ändå fastnade för hade Annette Appelqvist kommit på långt tidigare. Hon hade drivit företaget Giovanna med inriktning på trikå från 1983.
– Jag skissade på idén 1986.
Själva namnet på märket och företaget är en egen historia.
– Jag hade använt Stockholmsbyrån Brindfors när jag var chef på JC. Den kille jag kände lovade hjälpa oss med vårt nya bolag och bara ta betalt om det blev något. Art directorn Elsa Lokrantz hjälpte till med hela den grafiska utformningen som man förknippar med Gina tricot. Hon var jätteduktig. Det var också de som föreslog namnet Gina – vi hade talat om Anna, säger Jörgen Appelqvist.
En viktig händelse i det unga bolagets liv var när man la den första ordern – på 75 plagg – till en turkisk leverantör i början av 1997.
– Vi gjorde våra egna modeller och färger. Att färga till en så liten serie, det gör man bara inte, men de gick med på det, säger Jörgen Appelqvist.
– Jag hade varit nere i Turkiet precis innan och gett dem löfte om att det skulle komma fler order om de ställde upp, säger Annette Appelqvist.
En lätt suddig bild visar en leende Annette Appelqvist som lämnar över dokumentet till representanten för den turkiska leverantören – Bumin Fisek. Dottern Anna Appelqvist, nu brand director på företaget, syns sittande med en kompis.
Och efter detta var bara full fart framåt och ständiga framgångar? Nä, inte riktigt.
– De första åren var tuffa, jag hade fjärilar i magen varje dag. Eftersom vi hade begränsat med kapital byggde vi affärsidén med en franchisemodell. Vi skulle få fram 15 butiker och franchisetagare. Men det var inte lätt: vi hade inget att visa upp – bara en folder.
Efter att man fått ihop elva butiker och själva bestämt sig för att öppna en på Vallgatan i Göteborg så drog man ändå igång – de första butikerna öppnar i september 1997.
Inte heller var det lätt med ekonomin – de första åren visade företaget förlust. Och de näringslivspersoner man frågade runtom i Västsverige om att bli delägare tackade nej efter ett ha tittat på boksluten.
– Lennart Grebelius och hans Sätila var ett undantag, han blev delägare, säger Jörgen.
– Vi hade också stor hjälp av flera lokala tekoleverantörer i Borås, till exempel Göte David teko. De hade kontakter i andra länder, säger Annette.
– De tyckte det var roligt att hjälpa ett nytt företag som inte var stort eller kaxigt. Där kan man verkligen se nyttan av att starta ett sådant här bolag i Borås – i Malmö eller till och med i Göteborg hade det inte gått, säger Jörgen.
En bra indikation för hur det går för ett företag är att se hur ofta de behöver byta lokaler. Det första kontoret blev ovanpå en restaurang på Kvarngatan, vilket man växte ur 2001.
– På slutet var det så trångt att Anna konstaterade att man fick komma in tidigt för att vara säker på att ha en stol och en telefon.
Från Kvarngatan flyttade de drygt 15 män och kvinnor starka företaget till Lapidushuset i Knalleland 2001. De kommande åren gick man från att ta ett plan till drygt fyra plan i anspråk. När man beslutar om att bygga det nuvarande huvudkontoret 2008 arbetade 80 personer där, och två år senare är man över 100. Ett annat sätt att se på det är att titta på omsättningen – efter de magra första åren skjuter tillväxten fart.
– Vi gick från 163 till 295 miljoner i omsättning 2003, därefter ökade vi omsättningen med 50 procent sju år i rad.
Bolaget kom att närma sig 2,5 miljarder i omsättning och tio år efter starten etablerade man sig i de andra nordiska länderna. Jörgen och Annette Appelqvist berättar anekdoter från etableringarna i Oslo, Helsingfors och Köpenhamn med lyckliga leenden – köer som ringlade sig långa och hur man på studs fick rekrytera extra personal.
Men företaget som tagit hem en medaljskörd av svenska företagsutmärkelser för sin tillväxt och som gått oanfrätt ur finanskrisen 2008 går plötsligt med förlust både 2012 och 2013. 2014 väljer ägarna att sälja en majoritet av aktierna till riskkapitalbolaget Nordic capital – Appelqvists har 35 procent kvar.
– Vi hade haft en hype under sju år där alla bar Gina tricot-kläder – någonstans får man väl betala för det, säger Jörgen Appelqvist.
– Vi hade också förändrat hela strukturen i bolaget, vilket bidrog till förlusten. Det blev lite stressat. Och vi hade samtidigt talat länge om successionen – jag var redan 48 eller 49 när vi startade företaget. Tiden kändes mogen för någon annan att ta över och utveckla bolaget vidare.
Den fortsatta resan har bjudit upp och nedgångar.
Hur är relationen till bolaget nu, när ni är minoritetsägare?
– Vi sitter ju i styrelsen, men lägger oss inte i det operativa – även om det skulle klia i fingrarna, säger Jörgen Appelqvist.
– Men vi tittar fortfarande på hur det går för varje butik, vi känner ju lika mycket för företaget vi skapat, säger Annette.
Läs imorgon: Så rustar sig Gina tricot för framtiden
