Skratta gärna åt Åsa-Nisse!

Att hitta kultur är nog det enklaste man kan ta sig för eftersom kultur är ett vitt begrepp . Det är så mycket mer än ”gamla tanter som tittar på bilder”.

Kultur betyder helt enkelt odling, och den kan definieras på många sätt. En sådan definition är ”allt som strider mot naturen”. Detta låter förstås inte särskilt välanpassat i vår tid, då miljötänkandet ständigt sätts i främsta rummet.

För mig är kultur något som täcker all mänsklig odling, framsteg i skilda sammanhang, inte bara konstnärliga, utan utveckling inom de allra flesta områden.

Men för att inte drunkna i överflödet får man väl i huvudsak stanna vid de så kallade sköna konsterna: musik, litteratur, bildkonst, teater och opera.

Visst finns det gott om dessa typer av kultur även i vår kommun.

I förra veckan hade vi tillfälle att avnjuta en konsert med tre skickliga systrar, och den här veckan bjöds vi på såväl författarbesök som teater.

Numera går jag mest hemma och ägnar en hel del tid åt att fundera över olika ting. Dagens fundering gäller begreppen fin- och folkkultur. Filmerna Änglagård och Åsa-Nisse har ju inte mottagits speciellt väl av de så kallade proffstyckarna.

Jag har sett båda och fann stort nöje i att se dem. Det föreföll som om landets hela skådespelarelit ägnade förra sommaren åt att komma samman och ha roligt. Den som tänkt sig att Åsa-Nisse skulle vara en realistisk och trovärdig historia blev förstås besvikna, men ta den för vad den är: En serie komiska inslag som man gärna skrattar åt.

Är det fult eller kulturellt ovärdigt att roas av den här sortens filmer?

Ingalunda. Det finns tillräckligt av bekymmer och elände i världen utan att man måste påminnas om dem i en biosalong. Så skratta med gott samvete åt Åsa-Nisse och hans absurda värld. Tids nog, när filmen är slut, väntar vardagen.