Mustasch låter bättre än någonsin

Ralf rafflar i gång direkt i telefonluren. Kanske för att hans fru sagt åt honom att han att han måste vara klar när hon kommer tillbaka från affären. Då ska han ta med sig häcksaxen ut och klippa till en öppning mellan sin och grannens tomt så att deras dotter lätt kan springa över till sin lekkamrat i huset bredvid.

Eller också kanske han bara är sån. Direkt på. Så mycket som möjligt på så kort tid som möjligt.

På sista tiden har det varit väldigt mycket Ralf Gyllenhammar och inte lika mycket Mustasch. Förmodligen en effekt av hans medverkan i Melodifestivalen förra året.

– Det var en erfarenhet rikare bara, ett litet mellanspel. Jag bara gillar tävlingen och det var kul att ha gjort det. En dag när man sätter sig och skriver sina memoarer då kan man komma ihåg att "jag gick ju fan till final".

Vad tycker resten av bandet då, om att du var med?

– Jag tror de är lite stolta, faktiskt. "Våran Ralf, kolla det. Han ber inte om ursäkt för sig. Han går upp för fyra miljoner tittare och vrålar med en brinnande flygel".

Men nu vill han släppa och gå vidare. Det vill inte jag. Det har ju trots allt varit väldigt mycket tv-framträdanden genom åren?

– Ja, jo. När jag var liten var tv allt. Nu känner jag att, vara med i tv, det är nästan lite b. Jag tycker jag har gjort mitt nu.

Körslaget, Så ska det låta, Sing Along, Doobidoo, Dom kallar oss artister?

– De kallar oss artister var höjdpunkten tycker nog jag, om man ser till hur det blev. Jag får mycket förfrågningar men jag tycker jag har gjort det jag kan göra nu. Jag kan fan inte laga mat.

Men om du fick förfrågan att medverka i Så mycket bättre?

– Ah, men man vet ju hur tv fungerar. Man kan prata i tio minnuter, så klipper de ihop det till en minut och har tagit bort andemeningen totalt. Det vinklas. Och jag är trött på att alltid vara badboy. "Så ska vi ha en snäll – då tar vi Lill Lindfors, en töntig – då tar vi Bo Sundström och en tuff – då tar vi Ralf Gyllenhammar?". Jag kan vara både snäll och töntig och tuff.

Faktum är att Ralf faktiskt låter lite, ja snällare, på nya skivan. Det är ett nytt skimmer i rösten. Som om någon någon putsat bort rosten. Det är renare. Och det vet han precis vad det beror på.

– Jag har slutat dricka starksprit. Jag har inte slutat dricka helt, men jag har slutat med bakfylla brukar jag säga. Och plötsligt sjöng jag helt bedårande!

Ralf berättar hur Mustasch förra året fick hoppa in för Motörhead på Metaltown i Göteborg. En massa musiker stod vid sidan av under spelningen och han fick höra att många av dem stod och snackade om hans nya sångröst.

– "Vad har hänt med Ralf", sa de, "Han sjunger som en gud". När de fick reda på anledningen var det en av dem som utbrast "Åh, nej, måste jag också sluta dricka nu?"

Ralf låter nöjd. Och det är välförtjänt. Lovorden har heller inte låtit vänta på sig. Senaste plattan som släpptes i våras har rosats unisont. En ny upplevelse för bandet som annars är vana vid att vara under dogs.

– Man tänker "vad konstigt, vad är annorlunda mot det vi gjort innan?".

Låten I hate dancing beskriver Ralf som en hybrid mellan disco och metal. Den trodde de skulle göra recensenterna "rosenrasande".

– Så tyckte alla det var bra, vi förstod ingenting, satt där som fyra fågelholkar. Men om jag förstår saken rätt så var det texten som räddade det?

Om ni hört rykten om att Ralf skulle ha rakat av sin mustasch, så är den nu tillbaka igen. Ryktet har sitt ursprung från ett klipp på nätet där Ralf uppträder med sitt sidoprojekt Drömriket. Där är han både utan mustasch och med peruk – inte helt olik Sillstryparn.

– Alltså, tanken var att jag skulle vara utan mustasch och ha peruk när jag spelade med Drömriket och sedan ha mitt vanliga hår och lösmustasch när jag spelade med Mustasch. Men det funkade inte.

Inte minst för att Mustasch-fansen inte alls uppskattade förändringen.

– Jag menade att det var jävligt hårdrock eftersom det bryter mot normerna. Men det är inte hårdrock att bryta mot hårdrock, tydligen.

Kommer ni mest spela material från nya skivan när ni kommer till Ulricehamn nu, eller hur blir det?

– Nej, vi spelar singlarna; Thank you for the deamon, Feared and hated, Bordeline och I hate dancing. Vi hinner inte så mycket mer nytt. Det är som när man går och ser Motörhead, då är det ju Ace of spades man vill höra.