Musikinfluerat på museumet
Det kommer bli mycket färger och ovanliga intryck på utställningen de kommande två helgerna. De flesta tavlorna är målade i starka färger och innehåller instrument eller någon musiker. Men det finns också lite svagare färger i en del målningar och ett och annat djur kommer också dyka upp. Och på frågan om hon har prestationsångest svarar hon så här:
– Nej, jag målar inte för andra, säger Ubi bestämt. Jag måste inte sälja mina tavlor för att kunna försörja mig. Det gör att jag kan experimentera och måla det jag vill, fortsätter hon.
Efter 40 år av övning och sökande efter en form och ett uttryck som känns rikigt, så har hon hittat hem. Nu målar hon nästan bara oljemålningar men det var annorlunda för tio år sedan. Då målade hon nästan bara akvarell istället.
– Jag tröttnade lätt på olika stilar, och ville pröva nya sätt att måla. Men nu har jag hittat en uttrycksform, berättar Ubi efter en stunds betänketid.
Vernissagen på långfredagen kommer inte bara att bjuda på färgglada tavlor utan det kommer också spelas musik. Ubi Cotter som jobbar som både bild- och musiklärare får hjälp av Anders Persson, Leif Jonsson och Bengan Eriksson med musiken på invigninsdagen. Det blir livemusik samtidigt som man i lugn och ro kan kika på tavlorna.
– Jag lyssnar väldigt ofta på musik när jag målar, berättar Ubi som bland annat har Keith Jarrett och John Coltrane som musikfavorit.
För musik är en viktig del i Ubi Cotters liv och det märks på utställningen. Från kontrabaser som svävar och trumpeter som badar till en upphängd Michael Jackson på ett kors. I starka färger kan man njuta av ett trettiotal tavlor på museumet. Att hon känner sig trygg märker man verkligen när man pratar om kritik och om henns publik.
– Människor tycker olika, alla kan inte tycka om allt. Och jag gör svåra saker som folk tycker väldigt olika om, förklarar hon.
Hon har ställt ut tavlor sedan 1979 och hon är nöjd med vad hon åstadkommer, men tittar gärna på konst för att inspireras. Ubi gillar att besöka gallerier och en inspirationskälla är konstnären Antonio Tamburro.
Sara Fridholm
