Tiden den bara springer fram

Fick mig en tankeställare när jag här om kvällen var utskickad för att bevaka den företeelse som för året döpts om till Stadsparksloppet.

Som Stadsparksstafetten har jag skrivit om det hela i över 40 år, så reflektionen jag gjorde på plats i Stadsparken var väl egentligen inte speciellt konstig.

De unga löpare jag skrev om då och som, precis som de som fanns på plats nu, bönade och bad om ta en bild på mig, snälla... stod nu parkerade utanför avspärrningarna.

Som mammor och pappor till egna mellanstadiebarn.

Så visst har tiden gått och mycket vatten har runnit genom bäcken i parken. Utan att så värst mycket ändrat på sig. Bortsett från att nya elever har passerat, följts av andra och år lagts till år av stadsparksspring. Och till slut blivit till decennier.

Fast det är ju bara på andra man ser att de åren har gått.

Gud vad gammal den har blivit har man tänkt mer än en gång när man sprungit på en gammal skolkamrat från förr som man inte sett på många år. Som om ålderstecknen på en själv passerat utan att lämna några som helst spår efter sig.

Pyttsan!

Det räcker att titta sig i spegeln varje morgon och eventuellt klistra upp ett 20 år gammalt foto bredvid för att få klart för sig att man i det fallet lätt kan citera Linda Bengtzing och nynna med i refrängen Jag ljuger så bra...

En gång var vi några livsfilosofer som, under viss alkoholpåverkan skall sägas, diskuterade huruvida det bara är kroppen som blir äldre och och i takt med tiden tappar både spänst och utseende.

Vi var flera stycken som konstaterade att man inte i huvudet egentligen inte kände sig mycket äldre nu, som medelålders, än vad man var när man var 20 år.

Visst, mer livserfarenhet, förhoppningsvis klokare och lite till. Men självbilden, innanför de förvärvade erfarenheterna, var inte speciellt mycket förändrad. Den mesta barnsligheten har man förhoppningsvis fått förmågan att dölja, men innerst inne kände man sig inte annorlunda, trots att 40 år hunnit passera förbi.

Skönt, eller förskräckligt. Välj själv.

---

Från år som gått till båtar på Åsunden. Men vi stannar kvar i Stadsparken.

Precis innan starten för fyrorna skulle gå smög en kille upp bakom ryggen på mig och viskade i örat:

Det var inte tolv cylindrar, det är 16, väste han och tillade:

Det är jag som äger monsterbåten du skrev om i din förra krönika. Och jag kan glädja dig med att den blir kvar i Åsunden den här säsongen...

Jörgen Wester