Snart är det vår - då gäller det att vara på tårna

Första dagen går bra, utan större problem. Andra dagen protesterar både stortån och långtån mot den där mittflärpen som helt klart blivit grövre i garderoben över vintern. Så känns det i alla fall.

Dag tre brukar första lilla blåsan titta fram. Öm som ögat. Rena självplågeriet att ta sig ner för en trappa. På slät mark försöker man, lite försiktigt, hålla isär stortå och långtå för att skapa lite luft och mindre smärta. Efter ytterligare tre dagar växer valken fram, den som man förmodligen skrubbat bort under vintern.

Och när man till slut, utan några som helst problem, tar promenaden till stranden då är det dags att rafsa ihop smutstvätten och åka hem.

Det är hårt att åka på semester till värmen.

---

Fast vädret var ju inte helt oävet när man kom hem heller. Det luktade vår i viken trots att isen låg livsfarligt blåsvart på Åsunden.

Några rejäla vindstötar från sydväst kommer att ta kål på den. Helt klart. Då stiger värmen på land på med flera grader. Förra årets islossning i viken blev synonym med staketlossning, om ni kommer ihåg krönikan jag då skrev ungefär vid samma tid som nu. Då gick isen med hjälp av nordan, ytterst ovanligt på Åsunden och dessutom ytterst olyckligt för mitt fina sjönära staket som snörptes ihop och mest liknade ett gäng tvinnade lakritsstänger, fast i rostfritt och inpackade i svallis.

---

Reaktionerna på mitt lilla projekt i UT:s bildarkiv, som jag skrev om senast, har inte låtit vänta på sig.

Du slänger väl inte 20.000 bilder på soptippen? Kan man inte få komma och titta om det är något jag vill ha, sa en trogen läsare. Tror inte riktigt på den idén, ärligt talat.

Har du möjligtvis sett den här bilden? frågade en dam försynt och visade upp ett tidningsklipp från 1986. Jag lovade inget säkert.

Kan du inte lämpa upp bilderna du tänker slänga till museet istället. Så får dom ta hand om dem, tyckte en gammal handbollskompis från tiden då Stenbockshallen var den enda inomhushallen i stan. Jag tror inte att museet ens hunnit få ordning på Foto-Huls gamla glasplåtar som dom fick ärva för 30 år sedan.

Till er alla säger jag bara; Försent, försent, försent! Jag har kommit igenom hela bildskatten. 20.000 bilder ligger nu förpackade i fyra stycken stora flyttkartonger, ordentligt ihoptejpade. Jag tänker inte öppna dem igen, jag ska bara höra med personalen på tippen om det går bra att slänga alltihop i brännbart-containern, eller om alla framkallade kopiorna möjligtvis på något sätt kan klassas som miljöfarliga.

Önskebilderna jag just nu ser framför mig är istället en isfri sjö, en skirt grönskande gräsmatta, en pyrande våreld av fjolårslöv och uppspolad sjövass och första grillkvällen på trädäcket.

Ha det så länge!