Realisation – en sport för sig

Ner och gräva i första bästa reabinge. Allt för tjugo kronor! Här gällde ullaredsprincipen – fullt fokus på grejorna, annars kanske någon annan skulle snyta dem ur näven! Tankarna for medan jag rafsade i bingen. Är tolv par bikinitrosor för mycket? Passar den här tröjan till bonussonen? Kommer sambon att gilla badshortsen? Armarna började värka av alla plagg jag plockat åt mig. Jag sträckte på mig. Då fick jag syn på honom – kalsongmannen! Ja, expediten som hjälpte mig när jag köpte en hel drös salmingfillingar till sambon.

– En sån här gottepåse skulle jag själv bli väldigt glad för! minns jag att han sa. Jag nickade snabbt åt kalsongkillen, men nu fanns ingen tid att förlora.

Ner i nästa binge. Under min ryggrätarpaus hade jag noterat att påfallande få kunder nappat på SMS-inbjudan till rean. Det stod ju klart och tydligt att man var VIP-inbjuden i kväll. För kreti och pleti började rean imorgon. Jag banade mig längre in i lokalen. Slogs med bandyklubbor, snubblade på slalompjäxor och höll på att välta ett helt ställ med didriksonjackor. Tyst berömde jag mig själv för mitt bibehållna fokus och för min ignorans av den tilltagande mjölksyran i mina av paltor tyngda armar. Jag skulle nog göra mig bra på en Robinson-ö!

Då dök han upp. Inte kalsongmannen, utan en annan expedit. Han liksom sökte upp mig. Hittar du något? frågade han och jag svarade:

– Skojar du? Det är ju helt galet det här!

– Ja, visst är det, svarade han och fortsatte. Fast, VI HAR STÄNGT.

– Va? Jag tittade upp och insåg att jag var ensam kund i lokalen. Klockan var närmare halv sju.

– Men, slapp det ur mig, är det inte reastart idag?

– Den var i går, svarade killen.

Vad tänkte han om mig? Klubba? IQ badboll? Puckad? Passar utmärkt i vårt sortiment? Jag tittade förgäves efter en fallucka i golvet men bad så att få lämna mina fynd i kassan och återkomma nästa dag (hur jag nu skulle kunna med det).

– Vad heter du? undrade killen.

Det är inte alltid som man med stolthet uppger sitt namn.

Monika Rydh