Om mig, Ulricehamn och drogerna

Jag har å andra sidan hela tre saker som jag har varit tacksam över i veckan; att jag inte köpt en konsertbiljett till Rihanna, att jag inte hade någon anledning till att gå till kyrkogården i helgen men också för att jag lyckats så bra i att välja mina vänner. Det kunde ha blivit så mycket värre.

På senare tid har rapporterna om drogpåverkade personer i Ulricehamns Kommun duggat tätt. Ena dagen är det cannabis i Grönahög, andra dagen finns en narkotikapåverkad man på storgatan. Länge har jag fått höra att Stenbocksskolan är dimmig av alla drogrökande ungdomar (nej, kanske inte riktigt så, men nästan) och jag vet inte om det är falskt eller om jag bara är väldigt ocool, men jag har ALDRIG någonsin sett, hört talas om eller blivit erbjuden droger.

Visserligen tror jag nog att man inte gärna bjuder en krönikör i UT på droger, men även innan mina tidningsdagar har det aldrig hänt, trots de envisa ryktena om att hasch och marijuana är lika vanligt som mjölkchoklad i Ulricehamn. Den bästa förklaringen jag kan finna till detta fenomen är att umgänget gör allt. Som bondtös har jag aldrig varit en särskilt vild person av mig och då finner det sig naturligt att jag hittar likasinnade att umgås med. Man har alltid en liten aning om vilka som skulle kunna tänkas hålla på med droger, men enligt rapporter är det så pass utbrett att även någon man tror sig känna kan syssla med sådant.

Men mina föräldrar (och vänner) kan hålla sig lugna. Ända sedan jag var liten har jag lärt mig att droger är dåligt och farligt och om man provar en gång så provar man igen och igen och till slut är hela livet en enda dimma och man har förlorat alla sina pengar och dör ung i en mörk gränd.

Jag har dessutom en djupt inrotad rädsla för allt vad sprutor och nålar heter och skulle aldrig i mina dagar få för mig att frivilligt ens ta ett blodprov i fingret. Istället stannar jag hemma med mina vänner en lördagskväll, äter chips, kollar på Star Wars och tänker att livet är nog tillräckligt dimmigt ändå, utan några droger inblandade.

Hanna Karlsson