Nostalgi – ett helt fantastiskt sjukdomstillstånd

Symptomen är glasklara; Osammanhängande tal om sådan som hänt, oftast för ganska många år sedan. Vattniga och lätt tårangripna ögon när något gammalt kommer på tal. Darrande händer när man fysiskt greppar något från förr.

Jag vet precis när jag blev sjuk. Det var den dagen jag låste upp dörren till tidningens arkiv, larmade av och klev in i den gamla tidningshistorien.

Där bland dammiga tidningslägg från 1869 och framåt, arkiverade gamla kontorshandlingar från UT och, nu kommer det, stående nästan till knäna i gamla UT-bilder från förr, blev jag smittad och sedan bara escalerade det hela.

Nu är inte längre frågan om man kan blir frisk, utan mer hur man kan lindra plågan.

UT:s arkiv, i källarutrymmet under Rulles, granne med ständigt nya sändningar av kyl och frys, kommande lampmodeller och skräp som ska slängas, har blivit min nya arbetsplats. Ett ensamjobb i en arbetsmiljö som förmodligen skulle underkännas av även det mest förlåtande arbetsplatsskyddsombud.

Men jag ska inte lägga in några klagomål. Absolut inte. Tvärtom, jag går med lätta steg ner till min bunkerliknande arbetsplats. Dessutom helt medveten om att mitt sjukdomstillstånd kommer att vara förvärrat när jag osammanhängande, tårögd och lätt darrande tar mig upp i verkligheten igen.

Just nu lever jag i sent 70- och tidigt 80-tal. Då var man småbarnsförälder, fortfarande idrottsligt aktiv, minst tio kilo lättare och utan gråa hår.

Det är inte mer än 35-40 år tillbaka i tiden. Men man konstaterar snabbt att det inte bara är det egna utseendet som under de åren genomgått en metamorfos. Det har drabbat alla andra också. Och även gator, hus och miljöer.

Där, bland uppskattningsvis 25 000 mer eller mindre osorterade pappersbilder, jobbar jag. Satt att göra ett urval av det som är värt att spara av bildskatten. Sedan digitalisera de sparade bilderna och göra dem sökbara i tidningens datanätverk.

Cirka 22 000 bilder kommer att hamna i återvinningen brännbart på Övreskog, resten sparas i form av ettor och nollor i databurken.

Men jag gör även en Karl Nilsson - ni vet Povel Ramels brädsorterande visfigur. Jag har en speciell bildhög där jag lägger bilderna för mig.

Kanske även för er. Ber att få återkomma i frågan. För visst är det synd att en del av Ulricehamns historia bara skall försvinna som uppvärmning?

Jörgen Wester