Matställe med rättigheter – och skyldigheter

Det var just vad jag gjorde härom veckan. Varför jag alltid går beväpnad med sprit i handväskan? Som gammal tandsköterska hyser jag en faiblesse för att desinfektera allt som kommer i min väg. Jag minns min tandsköterskefröken som förklarade att när man har spritat av något så är i alla fall "skiten död" även om den fysiskt finns kvar.

Främst ägnar jag mig åt att "döda skit" för att förebygga uppkomsten av förkylningar. Har man tre, ibland fyra, barn i åldrarna ett till åtta år vill man ogärna att infektionerna ska börja valsa runt i familjen. Extra försiktig bör man vara när det gäller baciller i allmänna miljöer. Det har min mamma tutat i mig. – Det är så äckligt med offentligmiljöer, brukar hon säga. Tänk bara på bussen! Alla håller i samma ledstänger . Och pengar – hur många bacilusker finns det inte på dem?

Nåväl. Familjen hade slunkit in på ett snabbmatställe i en förort till Ulricehamn. Om det inte varit för ösregnet och åskan utanför hade vi definitivt vänt i dörren. Det var nämligen det sunkigaste matställe vi varit på. De klädda, flottiga stolarna hade lätt gått att koka en mustig soppa på och barnstolen som min om mikrobiologi ännu ovetande ettåring skulle sitta i blev ren först sedan vi förbrukat ett helt paket alcogelindränkta våtservetter. Tre större, förväntansfulla barn sippade på cola och ögnade igenom menyn med tindrande ögon. Sambon och jag ville inte förstöra deras upplevelse, så det var med diskretion och utan negativa yttringar som vi sprittorkade bordet vi satt vid.

Den enorma högen med svarta våtservetter gick i soporna och jag tänkte i mitt stilla sinne att vi borde få äta gratis för att vi städat halva restaurangen. När jag sedan fick min spaghetti Carbonara var den grå och intetsägande, nästan kväljande. Jag skulle vilja skriva att allt överbryggades av personalens vänliga bemötande, men näpp. Det blev låga poäng även där. En riktig surpuppa blängde på oss bakom kassaapparaten. Jag hade god lust att köra upp en av de dammiga dekorationsblommorna av plast i nyllet på vederbörande innan vi gick ut. Ty vi betalade inte för något som vi hade fått. Vi betalade för att äntligen få gå därifrån.

Monica Rydh