Långsam klättring på livets renoveringsstege

Nu är emellertid den kvistiga, grovhuggna stegen i min ägo och av min sambo vitsprayad i ett par omgångar. Fruktansvärt snygg blev den. Överhuvudtaget är det väl typiskt för oss i den yngre medelåldern att vi är väldigt intresserade av gamla bruksföremål. Inte för att vi bryr oss ett skit om hur de använts eller för att vi känner någon nämnvärd vördnad inför brukarna som hanterat föremålen i sin vardag. Utan för att bruksföremålen blir intressanta och unika detaljer i vår inredning.

Knarkandes inredningstidningar har vi sett att nästan vad som helst blir chabby chic med en vit färgdusch eller hur rostiga eller metalliska föremål andas ”industrial chic”. Det senaste jag fick veta när jag lusläste en inredningsbibel var att traktorsitsar i metall kan bli jättecoola barstolar med rätt stativ under. Jag började genast fundera på vad pappa kan ha i sin maskinhall.

Åter till ladugårdsstegen. Det sorgliga är att renoveringen av sovrummet som den ska pryda inte ens är påbörjad. Med flera småbarn blir husfixarstunderna varken många eller långa. Sovrummet får just nu agera målarstudio. Med färgspruta går sambon där lös på diverse föremål med ”potential”, allt efter min inrådan. Bland annat har valda delar av en vävstol från sjuttonhundratalet fått sig en touche av vitt. Du hör själv vilka helgerån det är frågan om. Vilken länshemslöjdskonsulent som helst skulle få hjärnblödning av blotta tanken.

Sovrummet lär inte bli färdigt på länge, med den påföljden att hela familjen får slafa i samma rum. Mysigt, javisst. Men jag tycker ändå synd om de äldre flickorna, vars rum vi belägrar. För hur ska man lära barnen att inte hoppa i sängarna när hela golvet är madrasserat?

Det är bara att inse att det gäller att ta ett steg i taget, vare sig det gäller inredning eller andra mål i livet. Konsten är att likt ett barn glädjas över varje erövrat steg – kanske på en ladugårdsstege – och njuta av den nya utsikten vid varje stegpinne.