Frågor om frågor

Det var ett av mina första jobb som journalist att intervjua den pensionerade diplomaten som nu bodde i en enslig stuga på Kållandsö. Vi hade pratat i ett par timmar om hans händelserika liv i olika länder. Ändå fick jag aldrig riktigt kontakt. Han var aldrig personlig, utan diplomatisk i allt. Då fick jag ett infall.

– Vad är du mest stolt över, frågade jag.

Det blev tyst en stund och han tittade ut genom fönstret, ut över skogen, vassen och Vänern. Sedan suckade han och svarade:

– Att jag inte har fallit under bordet. Jag är stolt över att jag inte har börjat dricka för mycket. Jag har sett många kollegor som har tappat greppet. Jag har klarat mig från det.

Äntligen, tänkte jag.

Sedan dess har jag bevarat den frågan i minnet. För sådant kan man fundera över som journalist, bra och dåliga frågor. Speciellt nu när vi intervjuar våra lokala partiledare. Bra frågor, får man ofta lära sig, är öppna. De ska börja med vad, hur, när och varför. Dåliga frågor är sådana som kan besvaras med ett ja eller nej. Bra frågor undviker laddade ord, bland mycket annat.

Det kan finnas en mycket stor kraft i en fråga om den ställs på rätt sätt och vid rätt tillfälle.

Hur känns det, är en sliten fråga. Men den har blivit sliten av en orsak.

Den perfekta frågan sägs annars ofta vara en annan:

Hurdå?

Gärna ska man också upprepa de sista orden personen sa, följt av frågan.

– Du höjde tempot. Hurdå?

Sedan är det förstås en myt att det inte finns dumma frågor. Dumma frågor är sådana som får intervjupersonen att sluta prata. Däremot kan det vara effektivt att inleda en fråga just så.

– Jag har en dum fråga...

För alla vet ju att det inte finns några dumma frågor och vill därför gärna svara på just den frågan.

Men egentligen handlar det nog inte så mycket om formuleringen, utan om tonfallet. Om frågan bara är grundad i uppriktig nyfikenhet kan den se ut hur som helst. Annars är nog den allra bästa frågan en annan, och egentligen ingen fråga, nämligen tystnad.

Vad är du stolt över?

Anders Rosenberg