Det rullar på varje onsdag

En gammal kompis, som varit mycket duktig i allehanda bollsporter sa, när han för många år sedan började spela golf: Lätt som plätt, liggande boll och redskap i händerna.

Och visst, för honom blev det lätt. På några år var han faktiskt nästan scratchspelare, det vill säga nära noll i handicap. Och för er som inte vet vad golf är så är man då näst intill elitspelare.

Men det här ska inte handla om golf, utan om ett spel med betydligt större bollar.

Här ska man, på en 18,2 meter lång oljad bana, med hjälp av ett handbollsstort, cirka sju kilo tungt klot, försöka slå omkull tio vitmålade käglor i den andra änden av banan.

Bowling – och det är nog så trixigt.

Vi är ett gäng, mer eller mindre arbetsbefriade män i sina bästa år, som ägnar onsdagseftermiddagarna åt denna sysselsättning.

Spelet är förstås viktigt och prestigen ligger lika tjock över sällskapet som oljan på banan.

Det kommenteras, skrattas och gnabbas så det står härliga till.

Han som håller i det hela, den pratglade och välpolerade bankmannen, har dessutom konstruerat ett, förmodligen helt unikt, handicapsystem som ingen av oss övriga ännu lärt sig att förstå.

Inte den välvuxne f d skogsmannen som varje gång noggrant noterar sina serier på en liten lapp och ej heller den avsuttne tekochefen som vann senast. Detta trots att han spelar med en backhandfattning som vid det här laget egentligen borde ha slitit ut både fingrar och handled.

Då har rattvridaren i gänget bättre skjuts på sina slag. Vore jag kägla skulle jag vika mig direkt när han släpper klotet. För det kan inte vara kul att bli träffad av hans projektiler.

Betydligt lugnare klothastighet har f d mekanikerchefen från Redväg. Han kan nog släppa klotet, hämta en kopp kaffe och ändå vara tillbaka ungefär samtidigt som klotet är framme. Fast i ärlighetens namn är han ganska bra, även om käglorna faller i ultrarapid.

Sen har vi två bröder med riktig spets(!)kompetens och som är långt ifrån uddlösa. De gör sällan några riktigt dåliga serier och de är minst lika bra om man byter ut bollstorleken och sätter en golfklubba i händerna på dem.

Vi har också en flygande spelare i gänget. I dubbel bemärkelse. Vid ett av speltillfällena kom han över linjen och ut i oljan på banan. Det resulterade i en halv looping som kunde slutat riktigt illa.

Landningen blev brutal, men både landningsställen och (flyg)kroppen klarade sig.

Kvar i gänget är jag och dalslänningen. De enda i sällskapet som spelar med skruv. En som kan och en som tror att han kan.

Vem som är vem – gissa!

Jörgen Wester