Tappad reslust

Den som gör en resa, har något att berätta, heter det. Jag har rest så mycket jag haft råd med, oftast på egen fatabur. Några gånger har jag haft förmånen att få resa i tjänsten, men det blev dyrt ändå. Nya platser, nya seder, annan mat och nya människor inspirerade. Jag var en tågluffare innan begreppet var uppfunnet. Det var ett smart sätt att se sig omkring och vid ankomsten landa mitt i centrum i Europas huvudstäder. Det var resor med det lättaste bagage jag någonsin färdats med, pass, valuta, lite kläder och lektyr. Det var på en sådan resa, jag första gången hörde talas om mango. Det var i slutet på 60-talet. På hemresan från Berlin fick jag sällskap, och kom i samspråk, med två unga indier. Det de saknade mest i Europa, var maten hemifrån och då särskilt mango. Jag minns fortfarande gesterna och den iver de hade när de försökte beskriva denna delikatess. Det dröjde innan mango hittade till våra fruktdiskar. Tills dess fick jag nöja mig med den burk mangochutney jag hittade i saluhallen, vilken besvikelse. Jag undrar om indierna skulle jubla över de mangos som säljs här nuför tiden. De är sällan söta och saftiga. Av alla nya varor som hittat hit, skulle jag i så fall lovsjunga papayan. På första charterresan, den gick till Mallorca, blev jag väldigt förvånad, när en i resesällskapet överlycklig hittat en restaurang som serverade svenska köttbullar. Vad är det då för mening med att åka hemifrån? Sedan kom andra typer av resor. Med barnen som ressällskap var det slut på det lätta bagaget. På en skidresa med bil till Norge, låg de och sov när vi passerade Svinesundsbron. Efter någon kilometer körde en tullare om och stoppade oss på svenska sidan. - Ni har så mycket packning, jag såg inte barnen... Så det var bara att köra vidare. Aktivitetsresor har också krävt en massa bagage. Jag har kombinerat ridning/golf respektive skidåkning/golf. Riktiga materialsporter alla tre. Det blev många kolli att släpa på. Ska hunden med, behöver även hon sitt bagage. Numera blir det inte många långa resor. Jag har helt tappat lusten att flyga efter 11 september. Jag drömmer inte längre om exotiska resmål. Terrorister, självmordsbombare, naturkatastrofer... Livet är spännande nog ändå. Trots jordbävningsrisken har jag varit i Californien. Däremot är det anledningen till att jag aldrig övervägt att åka till Japan. Ett par år efter att jag besökt Bulu i Turkiet, hade de ett rejält skalv. Hade jag vetat då... Tur att man inte vet allt, men just nu känns det onödigt att chansa.