Jag sulle bara?

Gröna fingrar? Nja, mest maskrossvarta och jordiga. Det är sanslöst sån arbetslust som väcks när det spirar och grönskar. Härommorgonen gick jag ut i trädgården för att slänga ut ett ugnsbakat märgben till hunden. Ett par utslagna maskrosor fångade min blick. Jag tog en planterspade och grävde upp de objudna gästerna. Det gick väldigt lätt att få upp flera decimeter rötter. Inspirerad bytte jag till rejälare spade. Som en furie for jag fram över gräsmattan för att utrota så många maskrosor som möjligt. Tiden gick, utan att jag förtröttades. När jag kom till den nya ampelanordningen, slog det mig, att det kommer att bli väldigt svårt att klippa gräset under stolparna. Det började med att jag grävde bort en massa gräsrötter från favoritrosen Madame Boll och från Kerriabusken. Några timmar senare var området förvandlat till en femkantig rabatt. Jag fyllde rabatten med lökar, som jag hade trott skulle tjuvstarta våren inne. Jag kompletterade med några valerianaskott som spritt sig, stormhatt och några skott malört fick också flytta på sig. Det känns i kroppen att man inte är van vid kroppsarbete. Träningsvärk är bara förnamnet. Inte tog maskrosorna slut heller. Det blir att gå några varv till. Planen är att ta bort mer av gräsmattan, men det som ska vara kvar, ska vara av bra kvalitet. Hundens ben var slutgnagt långt innan jag gick in igen?