IXI – Ridterminen är igång

För en gångs skull vaknade jag innan väckarklockan gick igång. Det kändes faktiskt lite pirrigt, nu när det äntligen har blivit av att kontakta en ridskola. De nya ridbyxorna lyser fortfarande med sin frånvaro. Inte heller har jag hittat bästa ridskorna, men det är helt klart att innan nästa ridpass måste det ske, eller jag måste köpa nya Jodhpurs. De kängor jag tog idag, har visserligen stålhätta, men stigbyglarna fastnade i flärpen hela tiden. Nästan en timme innan ridpasset var jag på plats. Hästutdelningen var gjord och det fanns en pärm med alla grupper, så jag fick hjälp med rutinerna och med att hitta Ixi som fallit på min lott. Det känns lite ovant att inte känna igen vare sig hästar, personal eller medryttare. Ixi visade sig vara en mycket hög fux, valack och en herre i sin bästa ålder. Han kan tydligen vara lite tjurig vid första påseende, men en liten havremuta gjorde susen. Cyra, min hund, fick låna en box att vara i, och det var tur, för när vi var klara, fanns det inte en enda parkeringsplats som låg i skugga. Rykt, kratsning, sadling och tränsning gick utan mankemang. Ixi var väldigt samarbetsvillig. Han hade hackamoor-träns, inte det vanligaste, men jag fick till det och det funkade bra. Jag var tveksam till en början, men snart var jag mycket tacksam för att jag inte kunde rycka honom i munnen. Det var lite si och så med balansen, men det gick förvånansvärt bra. Det var med förväntansfulla steg jag ledde honom till paddocken. Tack vare det fina vädret, kunde vi vara utomhus. Första problemet, att komma upp gick utmärkt tack vare en befintlig pall. Alla använde faktiskt den för att spara ryggarna. Sen var det bara att hänga med. Han hade ett stort steg, så det gällde att se upp, så att vi inte hamnade på ryggen på framförvarande. Jag har inte ridit på flera år, men det kändes faktiskt som i förrgår. I traven tog det några steg att hitta rytmen. Galoppen fattade han på en gång och vilket steg. Det var ljuvligt, som att sitta i en gungstol. Ner kommer man alltid. Efter avslutat ridpass efterlyste jag en lyftkran. Jag kände stort behov av en sådan, men jag lyckades kravla mig ner med fötterna först. Inte vackert, men effektivt. Cyra uppförde sig väl i boxen. Efteråt var det gemensam fika, gott och trevligt. Det hjälpte inte att stretcha, jag fick i alla fall ont i revbensspjället. Om det blir mer träningsvärk återstår att se. Vi hade i alla fall en jättesnäll fröken!