unlock

Ta del av våra användarvillkor

Med dataskyddsförordningen GDPR (General Data Protection Regulation) har vi uppdaterat våra användarvillkor så att det framgår vilka uppgifter vi samlar in från dig – och vad vi använder dem till. När du besöker våra webbplatser och appar samlar vi in uppgifter från dig för att förbättra din användarupplevelse. Det inkluderar även vilka annonser vi visar för dig.

  1. Avdelningararrow-down
  2. Orterarrow-down
  3. E-tidning
  4. Söksearch
  1. Tjänsterarrow-down
  2. Annonseraarrow-down
  3. Tipsa oss!
  4. Kundcenter

Mardrömmen började efter förlossningen: ”Jag fick total panik”

Den första tiden med nyfödda Noomi blev inte som Malin Hedlund hade tänkt. Istället för att komma i gång med amning och gå in i den mysiga bebisbubblan fick hon åka in och ut till sjukhus för operationer efter en förlossningskomplikation.
Malin Hedlund har hemska minnen från tiden efter förlossningen i mars i år, men hon är glad att problemen landade på henne och inte dottern Noomi. ”Eftersom det känns som att jag missat så mycket tid med Noomi när jag åkte in och ut från sjukhuset så försöker jag nu ta vara på tiden med henne”.
Malin Hedlund har hemska minnen från tiden efter förlossningen i mars i år, men hon är glad att problemen landade på henne och inte dottern Noomi. ”Eftersom det känns som att jag missat så mycket tid med Noomi när jag åkte in och ut från sjukhuset så försöker jag nu ta vara på tiden med henne”.
Foto: Pernilla Rudenwall

Malin Hedlund sitter vid köksbordet i villan i Hökerum. Hennes dotter, sex månader gamla Noomi, sitter i sin barnstol och följer med en nyfiken blick vad som pågår i rummet. När flaskan med ersättning kommer äter hon med god aptit.

– Vi har haft tur, alla problem som uppstod landade på mig och inte på Noomi. Det är jag otroligt tacksam för, säger Malin Hedlund.

Det bästa som någonsin har hänt henne – att Noomi föddes – har fläckats av Malins upplevelser av vad som hände vid, men framför allt efter, förlossningen.

I början av mars i år föddes Noomi. Själva förlossningen är en upplevelse som Malin inte minns värst mycket av.

ERBJUDANDE!

Allt innehåll på ut.se, appen MinUT och e-tidning tis, tors, lör. Endast 1 krona första månaden! (ord pris 109 kr)

– Förlossningen är mer eller mindre svart för mig, jag minns vissa frekvenser men jag tror att min kropp stängde av. Min sambo har fått återberätta vad som hände, säger hon.

Malin Hedlund.
Malin Hedlund.
Foto: Pernilla Rudenwall
quote
Det var så pass kraftigt att jag ligger på golvet och skriker för jag vet inte var jag skulle ta vägen, det gör så ont. Det var så illa att jag kunde inte ta hand om min dotter.

Anledningen till att det blev så var att Malin Hedlund på grund av smärtor i händerna hade svårt att sova och bli utvilad under veckorna innan förlossningen.

– Jag ringde sjukhuset för att få hjälp men det var inte förrän jag gått över fem dagar som jag kunde komma in och få en sovdos. Men det hjälpte inte och morgonen efter satte krystningsarbetet igång.

Efter 18,5 timmar läggs den nyfödda Noomi på Malins bröst.

Hur pass jobbig förlossningen än hade varit, hade det svåra bara börjat.

Foto: Pernilla Rudenwall
Foto: Pernilla Rudenwall

Efter att barnet blivit förlöst så ska moderkakan lossa från livmoderväggen. När moderkakan släpper bildas ett blödande sår. Blödningarna motverkas av att livmodern drar ihop sig vilket gör att såret minskar.

Men i Malins fall släppte inte moderkakan från livmodern. Hon krystade i 50 minuter utan resultat.

– Det började bli kritiskt och läkarna beslutade att jag måste opereras för att ta ut den.

Efter fyra till fem timmar rullas Malin in i förlossningsrummet igen. Om det var operationen som tog så lång tid eller om det var uppvaket, vet hon inte.

– De hade missade att sy mig medan jag var under narkos, som annars är brukligt. Jag bad om bedövning men läkaren börjar sy innan bedövningen tagit. Jag kved och bad henne att sluta.

Tillägg

Efterspelet:

Malin Hedlund har anmält sin vårdhistoria till Löf patientförsäkring som har beviljat Malin ersättning för skada enligt patientskadelagen. Säs har meddelat att man inte kommer att anmäla händelsen som en vårdskada enligt lex Maria, till Inspektionen för vård och omsorg, Ivo. Malin Hedlund planerar i stället att själv lämna in ett klagomål till Ivo.

Malin har i efterhand läst sina journaler och varit i kontakt med ansvarig läkare för att skapa sig en bild av vad som hände. Enligt journalen var operationen lyckad och läkarna fick ut hela moderkakan.

Men några dagar senare när Malin, hennes sambo Patrik och nyfödda Noomi hade fått komma hem, började hon känna smärta i magen.

– Det var så pass kraftigt att jag ligger på golvet och skriker för jag vet inte var jag skulle ta vägen, det gör så ont. Det var så illa att jag kunde inte ta hand om min dotter.

Vid undersökningarna kunde läkarna inte hitta vad som orsakade smärtan.

– De nämnde att det kunde vara eftervärkar, att det finns många faktorer som spelar in efter en förlossning. Jag fick beskedet att åka hem och ta en värktablett så skulle det vara över.

Foto: Pernilla Rudenwall

Kvällen efter ligger Malin på soffan. Hon har fått tillbaka smärtorna men tar nästan inte någon notis om dem längre. Men när hon plötsligt känner som att hon måste gå på toaletten inser hon att det blött igenom på soffan och att byxorna är fyllda av blod.

– Jag sitter på toa och det rinner blod, det känns som att jag kissar men istället är det blod som kommer. Jag får total panik.

Smärtorna är vid det här laget outhärdliga och Malin får skjuts in till sjukhuset av sin mamma. Läkarna sätter in dropp som ska stoppa blödningen och hon opereras akut.

I journalen står det att läkaren som opererar Malin ser tydliga spår av placentarester, vilket innebär att man inte fått ut hela moderkakan vid första operationen. Men det görs inte någon analys av de rester som kommer ut efter skrapningen så det går inte med säkerhet att säga om det handlade om moderkaka, hinnor eller blodklumpar.

Malin väljer att åka hem från sjukhuset så fort som möjligt.

– Jag hade en bebis som bara var ett par dagar gammal hemma, det spelade inte någon roll hur dåligt jag mådde, jag skulle bara hem.

Men smärtorna avtar inte där. Och tio dagar senare åker Malin in ännu en gång till Säs för att bli undersökt.

Nu visar det sig att hennes livmoder är blodfylld och hon står inför ytterligare ett ingrepp.

– Det är en mindre operation som man vanligtvis gör i vaket tillstånd. Men bara att bli undersökt gjorde ont efter förlossningen, två operationer och stygn som gått upp och som de varit tvungna att sy om.

– Jag bad dem att inte göra ingreppet medan jag var vaken men då blev läkaren irriterad på mig. ”Så ont kan det väl inte göra”, sa han. Jag kände bara, hur kan han veta det?

Foto: Pernilla Rudenwall
Foto: Pernilla Rudenwall

Malin skickades hem med medicin som ska hjälpa livmodern att tömma sig på blod. Men inget händer och Malin får beviljat att göra tömningen under narkos.

– Det var en lyckad operation, de fick ut blodet som hade fastnat och klumpar som var kvar i livmodern.

Efter det ingreppet har Malin inte känt några besvär.

– Äntligen tog helvetet slut.

Nu är det istället tankar på vad som gått snett och om det hade kunnat gå att undvika som rör sig i Malins huvud.

– Jag kan inte sluta tänka på sådant som frågan, hade jag levt i dag om blodet hade börjat forsa medan jag sov? Eftersom jag vid den punkten hade konstant värk så märkte jag knappt att jag hade ont. Och i andra länder där man inte har den typen av sjukvård som vi har, då är detta händelser som kvinnor dör av. Det förstärker känslan att det hade kunnat gå väldigt fel om jag inte hade varit vaken.

Den värsta konsekvensen av alla sjukhusbesök var tiden som hon förlorade med Noomi. Under vårens sjukhusvistelser fick coronapandemin reell inverkan i Sverige och Säs började införa restriktioner om vilka som fick besöka sjukhuset.

Det påverkade Malins möjligheter att amma Noomi.

– När jag åkte in och ut på sjukhus kunde jag inte ha med Noomi. Så även om jag lyckades amma den första tiden så gick det inte att upprätthålla. Att amma är en upplevelse som jag skulle ha velat ha.

Foto: Pernilla Rudenwall

Minnena från våren är traumatiska för Malin och kommer tillbaka i hastiga tillbakablickar. Hon blir märkbart berörd när hon ska försöka berätta om hur hon har hanterat det som hon varit med om.

– Jag har pratat med familj och vänner, men det kommer ta tid att bearbeta det här. Det här har avskräckt mig från att försöka skaffa fler barn. Jag vågar inte tro att det kanske går bättre nästa gång.

Hon har kontaktat Patientnämnden för att få hjälp att sammanställa och få svar på de frågor som hon har haft efteråt. Hon har fått ett brev från läkarchefen, ett möte samt kontakt över telefon. Trots det infinner sig en känsla av att inte riktigt få svar på sina frågor.

– Jag efterfrågade konkret information. Exempelvis varför det står en sak i journalen medan det står något annat i det brev som jag fick av sjukhuset. I journalen stod det att man såg tydliga placentarester under den andra operationen, medan i brevet är formuleringen att läkarna ”misstänkte placentarester”. Det känns bara som att de försöker rädda sig själva.

Foto: Pernilla Rudenwall
Foto: Pernilla Rudenwall

Att drabbas av den komplikation som Malin gjorde är inte vanligt. Ungefär två procent av alla förlossningar slutar med att läkarna manuellt måste ta ut moderkakan.

Malin efterfrågar mer information från sjukhuset efter att man varit med om liknande trauma som hon var. För till syvende och sist hoppas hon att ingen annan ska behöva gå igenom det hon gick igenom.

– Jag tycker att de skulle ha varnat mig för möjligheten att ytterligare komplikationer skulle kunna inträffa. Att ge mig information om vilka tecken som jag borde hålla utkik efter eller om det fanns något som jag borde hålla koll på, säger Malin Hedlund.