Sorgen måste få ta både plats och tid
Hur kan vi sörja och vad betyder det att gå vidare i coronatider? Egentligen ställer vi samma fråga när pandemin inte behärskar oss. Sorgen berör oss alla oavsett ålder och oavsett när och skulle med ett vuxet språk kunna formuleras: ”Hur ska jag kunna gå vidare när mitt liv har välts omkull och marken har försvunnit under mina fötter?”
Sorgen är det pris vi får betala för kärleken, sägs det ibland. Precis som kärleken är sorgen unik och vi kan inte gradera den, än mindre jämföra den. Men vi kan dela den med varandra. Sorgens berättelse har betydelse för den som berättar den och för den som lyssnar till den. Berättelsen behöver få finnas och bli bekräftad för att inte försvinna.
”Sorgen och glädjen de vandra tillsammans”, står det i en av våra psalmer i Den svenska psalmboken. Så är det i sorgens tid. Både minnena och sorgeprocessen är fyllda av både det svåra och det ljusa. Sorgen är randig säger vi ibland om barns sorgearbete. De leker och skrattar och gråter om vartannat. Så får också den vuxnes sorg vara – randig.
”Ett sorgearbete är ett heltidsarbete och det är därför viktigt att vi är lyhörda för varandras sorgeliv.”
I ena stunden minns vi allt det goda och kan skratta tillsammans med andra. I andra stunden väller sorgen över förlusten över oss och släpper lös tårarna. Ofta vill vi som finns kring den sörjande göra allt bra genom att trösta på ett sätt som sällan fungerar. Vi kan känna oss besvärade av att någon är bedrövad och i vår goda vilja att göra väl kan det resultera i att vi förnekar vår medmänniskas behov av känslor och individuell läkning.
Vad gör det då med oss att i pandemins tid få så gott som dagliga uppdateringar om antalet döda? Det handlar inte bara om stora dödstal där ökningen innebär ytterligare en person som blir en siffra att lägga till i statistiken. I varje dödsfall finns en individ med sin egen historia och sammanhang, en person som betytt och som säkert betyder oerhört mycket för sina nära och kära. Coronatiden ger oss en ny möjlighet att samtala om sorgen, att dela sorgens erfarenheter med varandra och på det viset vara stöd på vägen vidare.
Så är det nu allhelgonatid och många tänder ljus på våra kyrkogårdar och begravningsplatser. Ljusen lyser i mörkret som vittnesbörd om att livet inte är så begränsat som vi tror. Döden har inte sista ordet och ljuset är starkare än mörkret. Vi sätter upp gränser, men Gud spränger gränser. Om detta vittnade Jesus genom sitt liv, sin död och sin uppståndelse och detta är kyrkans trotsiga hopp.
I hoppets ljus behöver vi också värna sorgen, ta sorgen i handen och leva i den och med den. Ett sorgearbete är ett heltidsarbete och det är därför viktigt att vi är lyhörda för varandras sorgeliv. Din sorg är din egen och du behöver vårda den så låt ingen ta sorgen ifrån dig. Den är, mitt i allt det svåra, en gåva. En unik gåva, precis som kärleken den kommer av. Men minns också att ”ljuset lyser i mörkret och mörkret har inte övervunnit det” (Johannesevangeliet 1:5).
Åke Bonnier, biskop i Skara stift
