Skyll inte inflationen på Sveriges löntagare
I Sverige har inflationen krympt hushållens köpkraft rejält. Under 2022 har de skenande priserna ätit upp de senaste tio årens löneökningar. Samtidigt har Sverige en industri- och tjänstesektor som går som på räls. De tio största industriföretagen gick med närmare 300 miljarder kronor i vinst förra året.
Reallöneökningarna för tidsperioden 2000–2014 var 1,4 procent årligen. Samtidigt har produktiviteten i genomsnitt ökat med 1,7 procent per år, vilket ger reallöneökningar som är 0,3 procentenheter lägre än produktivitetsökningarna. Det finns alltså inget annat än girighet som hindrar lönsamma företag att betala mer än märket.
Låt oss som exempel titta på utdelningsåret 2023, det vill säga de pengar som delas ut under 2023 baserat på 2022 års resultat. Den totala utdelningen landar på ungefär 280 miljarder kronor.
Ett exempel från ett av dessa företag: Den planerade utdelningen för 2023 är strax över 11 miljarder kronor. Företaget har runt 16 000 anställda. Skulle företaget öka lönen, som i dag är runt 30 000 kronor per månad, med fyra procent utöver ”tänkt” märke skulle det med sociala avgifter kosta företaget strax över 300 miljoner. Vilket fortsatt ger 10,7 miljarder kvar till utdelning
”Så egentligen handlar det mer om var man vill att företagens pengar ska landa och hur löneandelen i ekonomin ska se ut. Vill vi satsa på löntagarna eller göra utdelningar till ägarna?”
Men lönerna driver inflationen? Många ekonomer ser sambandet mellan lön och inflation som en självklarhet. Ett vanligt argument är att om lönerna ökar mer än produktiviteten så behöver företagen höja priserna.
Men högre löner kan också påverka produktiviteten för företag. Dessutom påverkar högre löner individens köpkraft, vilket i sin tur leder till att företagen kan sälja mer av sina produkter.
Det inte självklart om det är lönerna som påverkar inflationen eller om det tvärtom är så att inflationen påverkar lönerna. Om högre efterfrågan på varor och tjänster leder till högre priser och i sin tur högre vinster och därmed högre lönekrav, så är det istället inflationen som leder lönerna.
I Riksbankens fördjupning om samspelet mellan lönebildning, penningpolitik och inflation betonar den att det finns ”ett ömsesidigt beroende” mellan lönebildningen och penningpolitiken där båda är viktiga för varandra.
Det sammanfattade forskningsläget i början av 2000-talet fann inte något empiriskt samband som visade att löner påverkar inflation, med slutsats att lön inte är en bra indikator för framtida inflation och att lönernas ställning i den penningpolitiska diskussionen inte är befogad. Senare forskning bekräftar den bilden.
Överlag tycks lönernas betydelse för inflationen överskattas i det penningpolitiska samtalet. Istället talar mycket för en växelverkan, där inflationen är minst lika viktig för lönerna som lönerna är för inflationen.
Så egentligen handlar det mer om var man vill att företagens pengar ska landa och hur löneandelen i ekonomin ska se ut. Vill vi satsa på löntagarna eller göra utdelningar till ägarna?
För att få en välfungerande ekonomi tror jag att valet borde vara enkelt. Våga satsa på löntagarna så skapar vi också en positiv spiral som leder till ökad köpkraft och därmed produktivitet.
Jonas Ericsson, avdelningsordförande, Vision Västra Götalandsregionen
Välkommen att kommentera
Välkommen att kommentera! Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Ulricehamns Tidning och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.