Annons

Skolchefens ord skär i mitt hjärta

Svar till Gülsen Özdenkos, skolchef i Ulricehamns kommun, UT 24/4.
Replik • Publicerad 29 april 2021
Detta är en insändare i Ulricehamns Tidning. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Sektor Lärande har en lång väg kvar att gå i sitt arbete från att omsätta fina ord i allehanda dokument till förnuftig handling, skriver Uppgiven mamma.
Sektor Lärande har en lång väg kvar att gå i sitt arbete från att omsätta fina ord i allehanda dokument till förnuftig handling, skriver Uppgiven mamma.Foto: JANERIK HENRIKSSON / TT

Det är med blandade känslor jag läser skolchef Gülsen Özdenkos svar på insändaren skriven av ”Engagerad men besviken mamma”. Jag blir positivt överraskad att skolchefen svarar på insändaren, men när jag läser texten blir jag både upprörd, ledsen och arg.

Det blir för mig så uppenbart att vi befinner oss i två helt olika verkligheter. Den upplevelse och bild jag har som vårdnadshavare till barn med problematisk skolfrånvaro, eller ska vi kanske också lägga till skolnärvaro eftersom skolan kring mina barn fungerar bristfälligt även då de är på plats, inte är densamma som skolchefens.

Annons

Det är glädjande att höra en chef prata om vikten av kompetensutveckling och framtagande av rutiner och handlingsplaner för att därmed säkerställa ett adekvat agerande från berörd personal. Den typen av insatser är dock ingenting värda om de inte implementeras ute i verksamheterna, i klassrummen där eleverna finns, bland samtliga involverade i skolans värld, oavsett om det berör rektorer, lärare, kuratorer, specialpedagoger, elevassistenter eller andra professioner.

”Skolchefens ordval bekräftar min oro att sektor Lärande har en lång väg kvar att gå i sitt arbete”

Att personal genomgår fortbildning garanterar ingen förändring om inte kunskaperna följs upp och inlemmas i det dagliga arbetet med eleverna. Då tenderar det, liksom dokumenten, rutinerna och handlingsplanerna, att falla platt och bara bli något som man ska genomföra utan djupare reflektion över varför eller till vilken nytta.

Under åren har jag och mina barn mött flera yrkesroller inom skolan som på olika sätt visar dessa två olika världar. Det är rektorer som inte reagerar trots återkommande upplysningar från mig som vårdnadshavare om mitt barns ökande skolfrånvaro, långt överskridande kommunens gräns för när en utredning rörande orsaken ska göras. När utredningen senare väl görs används den inte för att få fram konstruktiva insatser utan blir bara en genomförd formalitet.

Jag har fått höra specialpedagog säga till mig att mitt barn är en omöjlig situation som det inte finns någon lösning för, att det inte går att få lugn och ro i ett klassrum för klassrummet innehåller elever. En skolkurator har i ett formellt möte sagt till mig att mitt barn med autism måste lära sig att vara mer flexibel så att hen inte reagerar så starkt på spontana förändringar.

Jag har mött lärare som fortfarande strider för kepsförbud i klassrummet trots att det i dag är känt vilken stor hjälp kepsen är för vissa elever, till exempel mitt barn, som har svårt för att skärma av intryck i klassrummet, vilket påverkar koncentrationen. Eller läraren som inte ville använda de tidshjälpmedel som förordades av en extern specialpedagog för att tydliggöra lektionsstrukturen med hänvisning till att hen föredrog att lära sina elever klockan.

Jag minns läraren som sa att det inte var någon idé att göra en pedagogisk kartläggning på mitt barn eftersom den inte skulle visa någonting då mitt barn betraktades som ”duktig”. De här exemplen är bara några få axplock ur en, tyvärr, bred repertoar som visar på brister i verksamheterna, trots handlingsplaner och kompetensutveckling.

Skolchefens avslutande ord skär i mitt hjärta. Är det något mina barn har velat så är det att kunna gå i skolan som andra barn. De har inte stannat hemma för att de inte vill gå till skolan. De har inte erbjudits rätt stöd och anpassningar, vilket har fått stora konsekvenser för deras mående och möjligheter att lyckas i livet. Skolchefens ordval bekräftar min oro att sektor Lärande har en lång väg kvar att gå i sitt arbete från att omsätta fina ord i allehanda dokument till förnuftig handling.

Uppgiven mamma

Annons
Annons
Annons
Annons