Patient på SÄS: ”Synen som möter mig känns overklig, det ligger patienter överallt i korridorerna”
Måndagen den 27 juni klockan 15.00 hamnar undertecknad på akuten på Södra Älvsborgs sjukhus i Borås efter en akutremiss. Jag har feber och mycket höga infektionsvärden och det är bråttom eftersom det finns stor risk för att det kan utvecklas till blodförgiftning. Efter en kort stund blir jag inkallad och följer med en sköterska från väntrummet. Synen som möter mig känns overklig, det ligger patienter överallt i korridorerna. Bilden känns igen från tv från sjukhus vid krig och vid stora katastrofer. Alla rum är upptagna och nödlösningen för stunden blir traumarummet. Sköterskan tar prover och säger att normalt kommer provresultat efter cirka 1,5 timme, i dagens kaos har hon ingen gissning på hur lång tid provsvaret dröjer. Väntetiden tillbringar jag i en säng i korridoren bland många andra patienter. Hör och ser kaoset där personalen gör sitt bästa utifrån rådande situation. Det finns mycket att önska i detta kaos när det gäller god patientvård och patientsäkerhet. Under tiden i korridoren bestämmer jag mig för att skriva en insändare, något jag aldrig tidigare gjort men detta kaos är skrämmande.
”Väntetiden tillbringar jag i en säng i korridoren bland många andra patienter. Hör och ser kaoset där personalen gör sitt bästa utifrån rådande situation. Det finns mycket att önska i detta kaos när det gäller god patientvård och patientsäkerhet.”
Efter 4-5 timmars väntan har svaren kommit och en läkare meddelar att det blir antibiotika direkt in i blodet för att hejda infektionen och jag får stanna över på sjukhuset under natten. Efter att inledande behandling är klar börjar jakten på en vårdplats. Jag är ganska medtagen efter hög feber i flera dagar. Det tar cirka två timmar innan jag får åka upp till en vårdavdelning 23.15. Jag får inte en ordinarie vårdplats utan placeras i ett kontorsrum där man placerat en säng. En trevlig nattsköterska beklagar att det inte finns ett riktigt patientrum ledigt.
Efterföljande dag när jag tar min promenad till toaletten ser jag att det ligger patienter i dagrummet, i flera övriga utrymmen och till och med här är två patienter placerade i ändan av en korridor. Anledningen är en avdelning som stängt ned och personalen har flyttats till denna avdelning under sommaren. Ett av skälen till denna åtgärd är att det fattas personal under sommaren för att bemanna båda avdelningarna. Jag blir kvar två dygn på avdelningen innan jag flyttas till patienthotellet. Blir ett dygn på patienthotellet innan jag får åka hem. Under sista dygnet på sjukhuset tänker jag på vilken fantastisk personal jag träffat och som jobbar under hård press.
Anledningen till insändaren är min oro och ängslan som vårdtagare över vart är vi på väg med sjukvården. Under den tid jag tillbringar på lasarettet frågar jag många av personalen hur de upplever sin situation. Många vittnar om en hårt pressad situation redan innan pandemin. Då var det många som hyllade vårdpersonalen för ett otroligt bra och värdefullt arbete. Efter pandemin framkom vikten av att vårdpersonal måste få tid till återhämtning och vila. En fundering med rådande situation; har personalen verkligen fått tid till återhämtning? Vid mina små frågestunder med personal inför insändaren framkommer mycket tydligt att många i personalen tycker att nu är gränsen för god arbetsmiljö passerad med råge. Ett stort antal funderar på att byta jobb på grund av en alltmer ansträngd arbetsmiljö där man inte har tillräckligt med resurser och personal för att kunna utföra ett jobb som man känner sig nöjd med. Jag uppmuntras av personal att skicka in en insändare som redogör hur jag upplevde min sjukhusvistelse.
Undertecknad vill avsluta med ett stort tack till all personal, ni gör ett fantastiskt arbete!
Ronny Fihn,
Länghem
