Lärarlönepolitik som söndrar
Den svenska skolan har ett dubbelt huvudmannaskap. Staten beslutar om utbildningsinnehållet och kommunerna ska svara för genomförandet. Staten har på olika sätt successivt flyttat fram positionerna och utökat sitt inflytande över skolan. Hit hör bland annat senare års lärarlönereformer. Högst nödvändiga satsningar då lärarnas löner inte alls har motsvarat kårens kompetens, ansvar och samhällsnytta. Från Sveriges Skolledarförbunds sida har vi välkomnat pengarna men inte sättet på vilket de har fått arbeta.
I och med karriärtjänstreformen utsågs förstelärare med lönetillägg på 5 000 kronor i månaden och lärarlönelyftet skulle ge den skickligaste tredjedelen ett månadslönepåslag om 2 500 kronor. Vi menade då att ett friare lönesättningsupplägg skulle ha lett till en bättre överensstämmelse mellan kronor och kompetens, berört fler och därmed lättare vunnit acceptans ute på skolorna.
”Från skolledarförbundet säger vi till Ulricehamns kommun: Låt pengarna vara!”
Statens nästa lönesatsning sker i form av en karriärtjänstreform 2.0 – eller bidragspott 2 som Skolverket kallar det hela. Statsbidraget reserveras för skolor med ”särskilt svåra förutsättningar med beaktande av elevernas socioekonomiska bakgrund”. Genom högre lön ska duktiga lärare lockas att stanna. Enligt Skolverkets uträkningar är Blidsbergs skola och Tingsholmsgymnasiets introduktionsprogram sådana skolor och därför kan Ulricehamns kommun nu välja att rekvirera ett lönetillägg på 10 000 kronor i månaden åt två lärare vid respektive skola.
Från skolledarförbundet säger vi till Ulricehamns kommun: Låt pengarna vara!
”Finns det ens två lärare per skola som är så markant mycket skickligare än sina kolleger att de löneskillnader som uppstår kan rättfärdigas?”
Det handlar om två mycket små skolenheter. Små personalgrupper med nära samarbete sinsemellan. Att låta en femtedel eller mer av respektive personalgrupp få en löneökning på 25-30 procent är mycket oroväckande. Sämjan och arbetskamratskapen sätts på spel samtidigt som man helt riskerar att slå ut proportionaliteten mellan lön och utfört arbete. Hur ska den prioriteringen gynna elevernas lärande? Är det juste att tvinga en rektor att identifiera två förstelärare på dessa premisser? Finns det ens två lärare per skola som är så markant mycket skickligare än sina kolleger att de löneskillnader som uppstår kan rättfärdigas?
Matthias Nordgren, ordförande Sveriges Skolledarförbund Ulricehamn