Kommunen måste förhindra att barn blir hemmasittare
För ett år sedan kraschade vår elvaåriga dotter och blev hemmasittare. I dag vet vi efter att vi gjort en neuropsykiatrisk utredning att hon har autism. Precis nyligen släppte Autism- och Aspergerförbundet rapporten Förlorade år – rapport från byråkratins väntrum, 2021. I den kan man läsa att tiotusentals elever i skolan har autism.
Det är individuellt hur varje elev påverkas av sin funktionsnedsättning, men det är vanligt att man har svårt med det sociala samspelet, blir trött av för många sinnesintryck eller stressad i vissa situationer. 2011 kom den nuvarande läroplanen för grundskolan, vilket ökade kraven på eleverna. Bland annat skulle de kunna reflektera, analysera och strukturera, och detta har ofta elever med autism svårt med.
Under detta år har jag tyvärr märkt att kunskapen om autism och andra neuropsykiatriska diagnoser behöver bli mycket bättre inom skolans värld och hur dessa elever blir bemötta. Ulricehamns kommun, där vi bor, är inget undantag. Vår dotter vill gå till skolan men kan inte i nuläget på grund av att hon inte får rätt stöd. Hon väljer inte att vara hemma, hon är hemma för hon ser ingen annan utväg.
”Är våra politiker och ansvariga inom skolan i Ulricehamns kommun villiga att betala för en väl fungerande skola eller är det bara tomma ord?”
I dag vet man inte i Sverige hur många elever som är hemmasittare eller har problematisk skolfrånvaro. Kalla Fakta sände ett program 2018 ”De osynliga barnen” där de tillsammans med Statistiska centralbyrån sa att 5 500 svenska barn kan klassas som hemmasittare i Sverige.
I Autism – och Aspergerförbundets rapport, 2021, skriver de att barn och ungdomar med autism är överrepresenterade bland hemmasittare. Anledningen att barnen stannar hemma beror bland annat på bristande autismkompetens hos personalen och att de inte får tillräckligt stöd i lärsituationer eller i sociala situationer.
Nationalekonomerna Ingvar Nilsson och Anders Wadeskog räknade ut i sin rapport ”Det är bättre att stämma i bäcken än i ån, 2008” att om barn blir arbetslösa och hamnar i ett utanförskap livet ut så kommer varje enskilt barn att kosta samhället över en halv miljon kronor så länge de lever.
I ett års tid har vi fått höra att det skall startas en flexgrupp på dotterns skola. Det har funnits flera sökande till denna lärartjänst enligt rektor. Sökande som varit genuint intresserade, kompetenta och erfarna lärare, men det har alltid fallit på att Ulricehamns kommun inte kunnat matcha deras lön jämfört med andra kommuner där de sökt.
”Ett år har gått nu och vår dotter har knappt varit i skolan.”
Är våra politiker och ansvariga inom skolan i Ulricehamns kommun villiga att betala för en väl fungerande skola eller är det bara tomma ord? Vi har kämpat som föräldrar i över ett år nu för att få hjälp och att få till en fungerande skolgång för vår dotter. Hjälp finns inom kommunens ramar om man passar in i någon av dem, men det gör inte vår dotter.
Ulricehamns kommun behöver se till att de flexgrupper som är aktuella för att startas upp också får göra det nu. Hur ska Ulricehamns kommun jobba mer aktivt med hemmasittare/problematisk skolfrånvaro undrar jag?
Jag har kontakt med andra föräldrar i kommunen som sitter i samma situation som vi. Det spelar ingen roll hur många fina dokument eller arbetssätt förvaltningen/skolledningen skapar om dessa inte implementeras fullt ut i verksamheterna. Det är vad som sker i klassrummet, i mötet mellan personal och elev som räknas. Så se till att skapa den miljö som gynnar framförallt våra barn men också lärare och övrig personal.
Ett år har gått nu och vår dotter har knappt varit i skolan. Skollagen är tydlig vad som gäller, men verkligheten är en annan.
Engagerad men besviken mamma
