Jag lever med stor oro i ett vargrevir

Jag vet att gården kommer gå vidare i släkten, mina barn och barnbarn har samma känsla för djur och natur, och lever sina liv på landet.

Gården har en mycket rik biologisk mångfald. Flera utrotningshotade blommor, som enbart överlever på grund av betande djur. Vissa områden på gården slår jag med lie eller slåtterbalk, för här växer en orkidé som var bortplockad från svenska floran, men som sedan 1980-talet har observerats på några ställen i Sverige. Jag har aldrig använt konstgödsel eller gifter, som naturligtvis gjort så att floran finns kvar.

På naturbetena går mina 20-tal hästar, både i det gamla skogsbetet och i de öppna markerna. Om en månad börjar mina ston föla. Hästarna har ett helt naturligt liv, de går ute dag som natt året om, och älskar sitt liv.

Nu när jag plötsligt bor i ett vargrevir är min oro riktigt stor. Torsdagskvällen den 18 mars fick jag vara med om något jag aldrig tidigare har upplevt. Ett vrål, ett dödsskrik som varade i alla fall 15 minuter. Det var cirka 100 meter från min hästhage, men det var mörkt så jag kunde inte ge mig iväg för att kolla. Jag skrek så högt jag kunde tills jag var hes.

Dagen efter gick jag dit för att titta. Det låg en älgkviga, halva ansiktet var borta, söndertuggade revben, och uräten litegrann. Jag vet att vargars huvudsakliga föda är älg. Varje varg äter 50–70 älgar varje år.

Det kan inte bara vara jag som har hört en älg som kämpar mot en varg, när så många friska älgar fälls varje år. Är det så att alla som vill ha varg här blundar för det? Är det så att man tror att det är naturens gång och rycker på axlarna? Jag älskar djur för mycket, och bara tanken på att just den vargen kommer fälla 70 älgar varje år på det sättet gör så ont i hela mig.

Hela vintern har sju älgar gått här med mina hästar. De blir lika glada som hästarna när vi kör ut balar med hö i hagen. Lösdrift innebär också att vilda djur ser sin chans att äta sig mätta när det är snö ute. Varje natt har älgar sovit i min trädgård, jag tror att de känt sig trygga här.

Nu är ju vargen här, och alldeles för nära. Vad väljer de för byte när älgarna tar slut? Jag får besked från länsstyrelsen att det är ingen fara, vargen tar varken föl eller hästar. Ska jag tro det? Ska vi leva med den här hotbilden nu? Jag kan inte sova lugnt längre på natten, ligger och lyssnar efter oro i hästflocken.

Jag har inget problem med att se ett dött djur, har fått plocka ihop rester efter lodödade rådjur minst två gånger, men lodjur dödar sitt byte innan de börjar äta på det. Det gör inte vargen.

Genom åren har jag varit med att spela in ett 40-tal filmer, jag vet hur det går till. Man tar en tagning, tar om och om igen. Blir det bra går man vidare med nästa tagning, sedan när allt är klart ska det klippas ihop. Så gjorde man också med den fina filmen Dansar med vargar. Men film och verklighet är så långt ifrån varandra. Nu lever vi i en verklighet som inte kan klippas och lagas den dagen man inser att landsbygden har växt igen, och vårt vackra öppna landskap i mulens marker har tystnat från alla betande djur.

Är det här slutet på en verklig historia?

Anne Sörbö