Henrik Erickson: Henrik Erickson: ”Ilskan gick över – bondlurken hade rätt”
På det lilla lantställe som familjen sedan några år tillbaka äger finns en liten betongtrappa. Trappan ligger i sydväst och som på många gamla hus är det vid ingången en liten kil in vid hörnet på fasaden. Här sitter du nästan alltid skyddad av vinden och att öppna upp en termos kaffe och ta emot vårens första värmande solstrålar är extra härligt just här.
Den första sommaren, när vi hade klämt in hela familjen på den lilla trappan, kom en lantbrukare med lätt haltande steg gående i hagmarken. Vi kan för enkelhetens skull kalla honom för Alf.
Denne Alf var mottaglig för alla mina superlativ kring hur fantastiskt det var. Att komma ut och andas, dricka kaffe i grönskande gräs och hugga ved med vårsolen i nacken. Alf tyckte dock inte att vi skulle sväva iväg för mycket.
”Det är några veckor nu när det är fint”, sa han. Därefter, fick vi veta, kommer insekterna, och det blir varmt, det blir snart fuktigt på morgnarna, sedan anländer hösten och på vintern är det inte speciellt roligt här uppe.
Jag var nyförälskad i den lilla gården och allt som hörde till. Ödmjuk inför de generationer av människor som brukat marken intill husen och tacksam mot de båda kvinnor som vårdat och tagit hand om huset även efter det att djurhållningen lades på is. Så kom det en farbror och sade att ”det här livet – det är faktiskt bara bra några veckor per år”.
Alfs ord var med i bakhuvudet under det första året på landet och när jag den andra våren åter satt där på trappan med trynet i vårsolen så gick det upp för mig. Han hade ju rätt. Det var bara det att jag hade tolkat honom lite fel.
Vårveckorna när naturen skiftar från brunt och gult till skir grönska går inte att slå. Värmen kommer, det är myggfritt, fågelsången ekar bland nyspruckna blad och tranparet hoar bekant bortåt mossen. Den perioden är så fantastisk att resten av året bleknar i jämförelse.
Alf hade upplevt drygt 60 årshjul på gård på landet och visste vad han pratade om. Inte heller han menade att resten av året är värdelöst – men i kontrast i veckorna i april och maj så är de bleka.
Snart är vi där, i hänryckningens tid. Det fina med Sverige är att du inte behöver ha en egen liten trappa på landet att sitta på. Med allemansrätten i ryggen kan vem som helst packa termos och sittunderlag och vandra ut. Hitta en egen liten sten där du kan trycka upp ansiktet mot solen och bara ta in våren.
Bättre än så blir faktiskt inte Sverige.
