Henrik Erickson: Henrik Erickson: Idrott utanför idrotten är nyckeln till framtidens folkhälsa
På sportsidorna i dagens UT går det att läsa om hur ungdomsidrotten i Ulricehamn har tappat utövare under de senaste åren. Under pandemiåren har antalet aktivitetstillfällen minskat med nästan 25 procent. Jasmin Frljevic noggranna genomgång visar att tappet inte enbart är en effekt av pandemin. Nedgången började tidigare än så.
Att färre ungdomar finns i idrottsrörelsen är alarmerande. Föreningssverige gör stor nytta med sätta barn i rörelse, men även på andra plan. Här fostras framtidens ledare, här går integrationen snabbare än i övriga samhället och här umgås människor över generationsgränser. Det sista en alltid underskattad del av Idrottssveriges nytta.
Ännu mer alarmerande än att föreningar tappar ungdomar är att så många unga i Sverige rör sig för lite. En stor studie från WHO fick för något år sedan stor uppmärksamhet. Här jämfördes fysisk aktivitet hos barn mellan 11 och 15 år i 45 olika länder. Bilden av oss svenskar som aktiva och hurtiga fick sig här en rejäl törn.
Resultatet visade att Sverige hamnar i botten när det gäller andelen skolbarn som är tillräckligt fysiskt aktiva, det vill säga rör sig minst 60 minuter om dagen. Bara 12 procent av flickorna och 17 procent av pojkarna uppnår det målet. Genomsnittet för de 45 undersökta länderna låg på 16 respektive 23 procent.
Centrum för idrottsforskning gör mycket bra forskning inom Sverige. Deras senaste stora rapport som lämnades till regeringen för några år sedan säger att bara 44 procent av pojkarna och 22 procent av flickorna i Sverige når målet om 60 minuters pulshöjande aktivitet om dagen. Den här studien gjordes med rörelsemätare på ett stort antal svenska ungdomar, från nio års ålder upp till 17 års ålder. Ett lite bredare spann än WHO alltså.
Experter varnar med rätta för konsekvenserna, både nu och i framtiden, av att våra unga rör sig så lite. Ökningen av både psykiska och fysiska problem kopplat till stillasittande är redan idag stor. Konsekvenserna på sikt, med bland annat en förväntat stor ökning av livsstilssjukdomar, beskriver en del som vår tids största hälsoutmaning.
Skolan och idrottsrörelsen är två stora aktörer i barn och ungdomars liv. Det är därför inte konstigt att dessa sätts i fokus när frågan om mer rörelse kommer upp. Centrum för idrottsforskning menar dock i sin rapport att det kan vara ett feltänk.
”Problemet är att de som rör på sig minst varken tilltalas av idrotten i skolan eller det som föreningsidrotten erbjuder. Åtgärder som vanligtvis framförs i debatten – mer resurser till föreningar och fler lektionstimmar i idrott och hälsa – är därför ingen självklar lösning på problemet”, säger utredaren Johan R Norberg.
I UT-artikeln om det minskande antalet aktiva ungdomar inom idrotten hänvisar SISU-konsulenten Henric Sjödin till ett arbete inom Riksidrottsförbundet. När RF undersökt varför barn slutar med idrott är den främsta orsaken att de inte vill jämföra sig med andra och tävla.
”När RF undersökt varför barn slutar med idrott är den främsta orsaken att de inte vill jämföra sig med andra och tävla.”Henrik Erickson, chefredaktör
Det finns anledning att tro att det som RF hittat vad gäller barn och ungdomar också i allt högra grad gäller för vuxna. Tiden då Göteborgsvarvet, Vasaloppet och andra stora motionslopp snabbt sålde slut är förbi. Vi ser en övergång från tävlingsaktiviteter till träning i mer sociala sammanhang. Att springa en vandringsled över en helg kan vara lika intressant som att åka ett lopp.
Att barn och unga behöver röra sig mer för att må bra som vuxna vet vi. Hur det ska gå till känns inte lika självklart. Genom det lite kontroversiella konstaterandet att varken idrottsrörelsen, så som den ser ut idag, eller skolan når de som allra mest behöver fysisk aktivitet tvingar vi kanske in debatten i andra tankebanor. Här krävs det krafttag och en stor uppfinningsrikedom för att förhindra en annalkande hälsokatastrof.
Löser föreningarna uppgiften, eller någon annan?
