Ge barn i vårdnadstvister rätt till ett eget ombud

Jag konstaterar att propositionen är ett steg i rätt riktning, men att det fortfarande saknas förslag för att garantera att barnets bästa kommer först och att barnets vilja inte åsidosätts.

Barnets bästa ska vara avgörande för alla beslut. Där är lagen tydlig. Vidare ska barn vara delaktiga och ha inflytande i frågor som rör dem själva. Det följer av barnkonventionens artikel 12. Trots det har barn varken talerätt eller är processbehöriga i vårdnadstvister.

I dag är ordningen sådan att domstolen ger socialtjänsten i uppdrag att göra en utredning inför förhandlingen tingsrätten. Utredningen avslutas med ett förslag på vem av föräldrarna som ska få vårdnaden, vart barnet ska bo och hur umgänget ska se ut. Utredningen görs av en socialsekreterare som i praktiken bygger sin bedömning på ett fåtal samtal med föräldrarna, ibland ett förbokat hembesök hos respektive förälder och, i bästa fall, ett samtal med någon anhörig och skolpersonal.

Beroende på barnets ålder och mognad, samtalar socialsekreteraren även med barnet för att bilda sig en uppfattning om barnets vilja. Eftersom utredningen många gånger är det främsta beslutsunderlaget för domstolens bedömning är det min uppfattning att det måste ställas höga krav på socialsekreterarens kompetens och utredningens kvalitet.

I egenskap av ombud i familjerättsliga mål upplever jag att utredningarnas kvalitet varierar kraftigt runt om i landet och från gång till gång. Jag ser även en risk i att socialsekreterare, speciellt på mindre orter där socialsekreteraren kan ha träffat föräldrarna tidigare, redan bildat sig en uppfattning om föräldrarna, som därmed omedvetet kan påverka socialsekreterarens bild av vad som är bäst för barnet.

I SOU 2017:6, Se barnet!, framgår att barnrättsorganisationer ser stora brister i barns rätt att informeras och komma till tals i vårdnadsutredningar. Vidare framgår att de barn som verkligen tar ställning inte får sin vilja respekterad utan snarare misstänks vara påverkade av någon av föräldrarna. Detta är även min uppfattning.

Jag anser att barn som är föremål för vårdnadstvister ska få ett juridiskt ombud förordnat för sig. En sådan ordning skulle få barn att känna sig hörda i processen och erkänna deras rätt att komma till tals. Jag är vidare övertygad om att en sådan ordning skulle främja rättsprocessen genom att domstolen redan i ett tidigt skede får en bild av barnets vilja. Framför allt skulle det ge domstolen ett bättre underlag när de ska fatta ett beslut i enlighet med barnets bästa.

Åsikter som lyfts mot att barn ska få ett eget juridiskt ombud är att en sådan ordning skulle kunna öka konfliktnivån i tvisten. Jag tror snarare att det skulle sänka konfliktnivån och bidra till att fokus flyttar från föräldrarnas konflikt till vad som är bäst för barnet. Ett annat skäl mot att ge barn rätt till ett eget ombud är att man vill hålla barnet utanför föräldrarnas konflikt och att barnet skulle fara illa av att involveras i en vårdnadstvist. Det är ett behjärtansvärt argument, men eftersom den samstämmiga åsikten i svensk rätt idag är att domstolens beslut ska utgå från barnets bästa så är det näst intill omöjligt att hålla barnet utanför processen.

En förutsättning för att kunna bedöma barnets bästa är att barnets egen vilja verkligen kommer fram. Så med stöd av de brister som barnrättsorganisationerna såg i SOU 2017:6 anser jag att det skulle bli betydligt mer rättssäkert om barnets skulle få ett eget ombud.

Framför allt skulle en sådan ordning erkänna de rättigheter som barn har enligt barnkonventionen och på allvar bidra till ett stärkt barnrättsperspektiv i vårdnadstvister.

Mathilda Frilander, Ulricehamn, biträdande jurist på Anno advokater