Carolina Skyldberg: Inte konstigt att barnen slår bakut
Skolan speglar vårt samhälle och oss själva. Det är endast fokus på att prestera, leverera, jämföras, bedömas och utvärderas. Det är en sådan värld vi skapat och vi själva lever i. Från att vi föds vaggas vi in detta system. Vi jämförs tidigt i vår utveckling, ”Oj! Kan ditt barn redan gå”, ”sover ditt barn hela natten, det gör verkligen inte mitt”. Det föds en inre stress redan här där vi tror att det ska vara på ett visst sätt. Vi går med barnet till BVC för att väga och mäta och se så barnet följer sin viktkurva. I en redan lite utsatt roll som förstagångsförälder med sömnbrist är vi ett lätt byte för alla andras åsikter och råd. Hetsen fortsätter, vi ska lära oss, cykla, simma och gå på olika aktiviteter, helst flera stycken.
”Mitt barn går på både dans, fotboll och simning, och på vintern är det skidor och handboll. Går ditt barn bara på en sport”? Vi vaggas in i ett samhälle som är baserat på prestation och där vår kärlek mäts i vad vi gör istället för vem vi är. Kärlek är ett grundläggande behov och våra barn lär sig tidigt vad de behöver ”göra” för att få mer kärlek och bekräftelse.
”När vi lämnar skolan har vi ingen aning om hur vi ska göra för att må bra, tycka om oss själva och möta livet.”
Det är ett högt tempo redan från förskoleklass, i vad man ska hinna med och lära sig. Det finns ingen tid eller utrymme att vara sjuk eller borta, då väntar en hög med skolarbete som behövs tas igen. Istället för att varva ned och skapa tid för återhämtning efter redan en lång dag fyller vi på med aktiviteter efter skolan som inte sällan slutar i tårar och raseriutbrott.
Att barnen slår bakut är för mig inte konstigt. De vet inget annat för detta har kommit att bli deras ”normala” tillvaro men någonstans pyser det över….och då står vi vuxna där och förstår inte. ”Varför är mitt barn så krångligt, bråkigt och utåtagerande, kan hen inte bara vara som alla andra”. Är det någon som frågar våra barn i skolan, ”Vad tycker du om att göra, vad motiveras du av”?
Vi behöver skapa balans i vår tillvaro och låta de mjuka värdena ta plats. Och det börjar med oss vuxna. Vi kan inte förvänta oss något från våra barn som vi inte kan ge oss själva först. Att vända fokus från att prestera, leverera, jämföras, bedömas och utvärderas till glädje, nyfikenhet, trygghet, lust, kreativitet, medkänsla och självkänsla. Först då skapas balans och vi kan prestera och leverera. Vi får kunskap i en rad massa teoretiska ämnen i skolan men var lär vi oss om självkänsla? Vi lär oss från tidig ålder att vi ska vara en snäll kompis men inte att vara snälla mot oss själva först för då blir vi en snäll kompis. När vi lämnar skolan har vi ingen aning om hur vi ska göra för att må bra, tycka om oss själva och möta livet.
När en man en gång frågade Dalai Lama om hur man får stopp på alla krig i världen, svarade han: Genom att inte starta några”. Och han menade oss alla. I vår vardag. All förändring börjar med oss själva.
Carolina Skyldberg,
Fyrabarnsmamma, beteendevetare, ledarutvecklare
