Åsa Odén: UT:s chefredaktör verkar ha svårt att förstå landsbygdens förutsättningar
Chefredaktören på vår landsbygdstidning verkar ha svårt att förstå landsbygdens förutsättningar. Han ondgör sig i sin krönika över att det är en utmaning att få vardagen att gå ihop för människor på landet, när bränslepriserna flyger fritt. Istället, menar han, är det de som haft råd att göra stora investeringar i sitt boende i stan, som nu har det jobbigare. Ökade transportkostnader på landet ställs mot ökade räntekostnader, plus uppvärmningskostnader, plus transportkostnader, i stan. En sista känga riktas till alla klimatmarodörer på landet, när Erickson mellan raderna menar att en grön omställning bör tvingas fram genom att hålla inne med stöd till de som nu behöver.
Erickson bortser här ifrån flera faktorer. De högre avlönade jobben finns som regel i stan, vilket bidrar till att det finns en inkomstskillnad mellan stad och landsbygd. Och även om lånen generellt kanske är lägre för boende på landet jämfört med i stan, så kan jag försäkra att även människor på vischan kan påverkas av ränteökningar och ökade uppvärmningskostnader.
”Familjen i stan kan så småningom belåna sitt hus för att göra investeringar som hjälper dem att spara pengar och bli mer klimatsmarta, medan familjen på landet nu ser möjligheten till sparande och investeringar effektivt ätas upp av bränslekostnader.”
Och emedan familjen i stan betalar för sin möjlighet att göra – kanske sitt livs – investering (en kostnad som för övrigt går att binda för en mer förutsägbar ekonomi), så går en allt större del av pengarna för familjen på landet nu åt till att kunna ta sig till arbete, barnomsorg, affärer, sjukvård, aktiviteter, med mera. Familjen i stan kan så småningom belåna sitt hus för att göra investeringar som hjälper dem att spara pengar och bli mer klimatsmarta, medan familjen på landet nu ser möjligheten till sparande och investeringar effektivt ätas upp av bränslekostnader.
Jag tror att få mäklare lika självklart skulle hävda att en investering i till exempel nytt tak, el, vatten, avlopp, fasad, fönster, eller en allmän uppfräschning skulle löna sig för en fastighet på landet som för en i stan, trots att kostnaderna för sagda investeringar i stort är desamma. Utläggen på landet kan lika gärna gå back eller plus-minus-noll som de kan ge vinst vid en försäljning, och även om detsamma givetvis gäller i städer, så har en fastighetsinvestering i stan med största sannolikhet gått plus de senaste decennierna.
Eftersom det i stan bor fler människor på mindre yta, så finns det dessutom ofta många grannar som kan gå ihop och protestera mot planer som skulle försämra boendemiljön eller sänka värdet på fastigheterna i området. För boende på landet kan det däremot vara en rejäl utmaning att få gehör, särskilt om ingreppet skulle gynna de många i stan.
Att landsbygdsbornas bilar tenderar att vara bränsletörstiga kan hänga ihop med att det ofta behövs starka fordon för att klara av att ta sig fram på de inte alltid så högprioriterade vägarna, och för att dra djurtransporter och annat. Vad suvar skrivna på adresser i stan gör för nytta på väl underhållna gator, är något mer oklart. Vad som däremot är klart är att det finns en koppling mellan inkomst och klimatpåverkan, där möjligheten till konsumtion ofta leder till just konsumtion och högre klimatpåverkan.
Hur Erickson vill att uteblivet stöd till de som just nu ser pengarna rinna iväg på grund av en allt osäkrare omvärld ska skynda på klimatomställningen av landsbygden går bara att spekulera i. Kanske ska exemplets familj i Liared tvingas sälja sitt hem och flytta in till stan, om inte inkomsten pallar det (förhoppningsvis) tillfälliga trycket?
Det är inte första gången Erickson eldar på polariseringen mellan landsbygd och stad.
Men till vilken nytta?
Åsa Odén, utflyttad landsbygdsbo
