Är den ljusnande framtid verkligen vår?
Nu klarar jag inte av att hålla det inne längre. Jag är synnerligen orolig för min och andras framtid. Särskilt min generation. Jag vet att många med mig känner likadant. Min framtid börjar nu, men hur tänker vi egentligen? Ensam är inte alltid starkast.
Vi alla måste anpassa oss, visa respekt för varandra och sluta blunda för den verklighet som vi har mitt framför oss. Det är naturligtvis oroväckande för många, framför allt för de äldre, men också för vår generation Z, min generation.
Jag har alltid haft drömmar om vad jag vill bli och hur jag vill gå ur skolan, men inte på det här viset. Man drömmer sig bort och låter sig försummas av det som verkligen är, det som saboterat människors liv, det som inte kan tas tillbaka. Det skrämmer mig, mänskligheten. Det verkar inte som att det räcker, den varning som vi fått. Hur mycket krävs det för att mänskligheten ska förstå allvaret i detta?
”Det räcker inte med rekommendationerna längre. Vi måste våga agera starkare.”
Det skrämmer mig, hur vi lätt försvinner in i våra egna världar och glömmer av realiteten. Det är som att inget har hänt, som att våra liv aldrig handlade om liv och död.
Jag menar inte att vi ska sluta leva våra liv, tvärtom, för om vi anpassar oss nu och inte går mot det faktum att framtiden står på spel. Ja, då kan vi bara hoppas att vi får leva ut våra liv som vi en gång tänkt. Vi kommer uppenbarligen inte kunna leva som vi en gång gjort, men vi kan lära oss av våra misstag och acceptera det som vi människor skapat.
Vi lär oss dagligen att anpassa oss efter hur situationen är, men på något sätt, glömmer vi av, vad vi måste göra för att överleva, för att kunna ta oss upp igen.
Det är dags att dra åt tumskruvarna. Det räcker inte med rekommendationerna längre. Vi måste våga agera starkare. Vi måste våga vara ifrån varandra och låta det sjunka in, för det kommer dessvärre inte försvinna på ett väldigt bra tag. Låt det sjunka in och tänk om. För det krävs mycket mer än så.
Jag vill utan tvivel som ungdom umgås med kompisar som är normalt för ungdomar i vår ålder, eller så som våra föräldrar fick göra som unga.
Vad är det för värld vi ska komma ut till? En arbetslöshet som bidrar till sämre hälsa men framför allt en ovisshet, som vi ska handskas med, på egen hand? Eller ett isolerat liv som skapar ångest och ett dåligt psykiskt mående?
Jag vill inte låta självisk, men det är nämligen så att det är vår framtid som står på spel.
”Den ljusnande framtid är vår”? Kan vi verkligen sjunga den textraden den 4 juni? Ja, kanske om vi ställer om på riktigt nu och börjar agera!
Agnes W
