Tjocka gubben, gamla käring

Tvååringen äter sin smörgås underifrån. Han plockar brödet bit för bit, nyper av en bit, stoppar i munnen, tittar på mig och ler. Sedan ger han sig i kast med smöret, tar en nypa och snart är det bara ostskivan kvar, som han prydligt lägger på sin gröna plasttallrik.?

Skinka kanske, eller leverpastej, tänker jag.?

Men vem är jag att tycka. Jag äter ofta rostat bröd med obscent mycket smör på, riktigt smör, och jag äter alltid kanterna först. Ja i alla fall tre kanter av fyra, för att sedan äta mig inåt och ta den fjärde kanten sist.?

Ritualer är viktigt.

?Högläsning är en annan ritual jag sysslar med, främst för barnen, som vänligt nog låter mig hållas. Problemet är att tvååringen suger i sig ord rätt bra just nu så när jag kom till den delen i en bok om Bella och Gustav där Bellas lillebror åker buss, blev det problem. Där säger lillebrodern "tjocka gubben, gamla käring" på en buss.?Vilket förstås tvååringen också började säga, eller snarare skrika åt mig.?

– Tjocka gubben, skrek han.?

– Gamla käring, fortsatte han och för säkerhets skull kastade han en smurf på mig också.?

Han gör det ibland, och så skrattar han.?

Jag kände mig som en smurf häromdagen när det ringde.? För ibland ringer det en äldre dam till oss av misstag.

Jag har för vana att alltid ringa upp nummer jag ser som har ringt. Men eftersom damen i fråga inte vet om att hon har ringt mig har det blivit ett par förvirrande samtal.?

En gång när jag ringde tillbaka svarade hon inte, men såg på sin nummerpresentatör att mitt nummer hade ringt.

Sedan ringde hon mig, bara för att se vem som hade ringt.?

– Nä jag ringde dig för att jag såg att du ringde mig.?

– Va.?

– Jag såg att du hade ringt mig, så då ringde jag dig för att se vem som hade ringt mig och sedan har du ringt mig för att se vem som hade ringt dig.?

– Vad hette du sa du??

Och så höll vi på ett tag tills vi kom överens om att önska varandra en trevlig helg och lägga på.