Familj

När Lucian från 1967 hörde av sig: ”Otroligt mycket folk på torget”

Osoyoos Artikeln publicerades
Ingegerd Stavby hette hon då, Ulricehamnsbygdens lucia från 1967. Nu heter hon Ingegerd Peterson och bor i Kanada. Fotona är tagna av Lions.
Ingegerd Stavby hette hon då, Ulricehamnsbygdens lucia från 1967. Nu heter hon Ingegerd Peterson och bor i Kanada. Fotona är tagna av Lions.

Det kom ett brev till redaktionen. Har ni någon information om luciafirandet 1967? Det var Lucian själv som hörde av sig – från Kanada. Vi blev nyfikna och ringde upp för att höra vad hon gör nu och varför hon vill veta mer om luciafirandet för 52 år sedan.

– Det var luciatider och det var många här som frågade mig om Lucia. Då berättade jag för några vänner att jag var lucia en gång, men jag kunde inte längre hitta mina tidningsurklipp och kom inte ihåg vad alla mina tärnor hette, säger Ingegerd Elise Petersen på telefon från orten Osoyoos i Kanada.

Fast på den tiden hette hon Stavby i efternamn.

En titt i arkivet visade att det finns flera artiklar om det året. Som när hon blev vald:

”Fröken Stavby är en flicka med värdighet och stil, vältrimmad och spänstig och med gott och varmt leende – en fin representant för prima svensk ungdom.”

Eller när hon kröntes:

”Till ljusets drottning för en räcka korta vinterdagar skall hon krönas med segerkransen för att i sin tur gå ut för att besegra sorg, nöd, olycka och ensamhet. Hon och hennes följe skall komma med ljus och värme och hugsvalelse, som symbolen för den kärlek som trots allt finnes i världen.”

Ingegerd Elise Petersen.
Ingegerd Elise Petersen.

Inte minst stod det också om en levande och populär tradition med publikrekord på torget under kröningen.

– Jag var ganska nervös på den tiden, rätt så blyg. Det här var mitt första officiella uppdrag. Jag kommer ihåg att det var så mycket folk på torget, det var helt otroligt och rätt så spännande. Sedan åkte vi häst och besökte ålderdomshem, sjukhem, skolor och företag.

Annars höll hon på under ungdomstiden bland annat på med golf, jazzbalett och tennis som hobby. Hon arbetade på sin pappas möbelfabrik, Stavbys möbelfabrik.

Året efter Lucia träffade hon sin man. De gifte sig och flyttade till Timmele. Genom åren har de flyttat några gånger. Hennes man, som är ekonom, är från Danmark och de flyttade dit 1973. Sedan blev det Varberg ett tag också innan de till slut flyttade till Kanada 1985.

Där köpte de ett motell, i provinsen Ontario nära gränsen till USA.

– Vi ansåg att det var bästa sättet att lära sig ett land, att ha ett motell. Det var trevligt och intressant. Man träffar så mycket folk. Ingegerd utbildade sig också till mäklare och arbetade som det en period när hon bodde i Ontario.

Några år senare flyttade de till västra delen av landet, till en liten ort som heter Osoyoos i British Colombia. Hon gick flera ekonomiutbildningar och kom sedan att arbeta med ekonomi för en organisation för ursprungsbefolkning i Kanada.

– Jag träffade någon som jobbade för ett First Nation reservat som är självstyrande och har sina egna lagar och konstitution. Det är ett helt annat system inom vårt system. De har mer att säga till om än vad en vanlig kommun har. De bestämmer allt utom miljö, hälsa och rättsfrågor.

Hon och hennes man har två barn tillsammans, en son som bor i Kanada och en dotter som bor i Sverige. Hon har två barnbarn i Kanada och tre i Sverige. Hennes dotter flyttade tillbaka till Sverige och har sedan stannat där, vilket gör att dom besöker Sverige ofta.

Hur är det att bo i Kanada?

– Det är rätt likt Sverige på sätt och vid. Jag trivs väldigt bra i Kanada. Här där vi bor är det väldigt bra väder. Vi har många goda vänner här också. Det är lätt att träffa goda vänner, folk har varit väldigt öppna och vänliga mot oss.

Hon berättar att det bland annat finns många vinodlingar där de bor och att orten ligger vid en sjö omgiven av berg. Den ligger också nära gränsen till USA med cirka 50 mil från Seattle.

För några år sedan gjorde hon ett försök att pensionera sig. Det höll ett par månader. Sedan kände hon att hon inte var redo att stanna som pensionär och kontaktade en annan organisation för urbefolkning där hon blev erbjuden en position som controller.

För ett år sedan gjorde hon ett nytt försök att pensionera sig och det gick bättre. Nu njuter hon av att kunna styra över sin egen tid och av att ha tid att arbeta och vara tillsammans med sin man.

Bland annat gillar de att vara ute i naturen och promenera. Hon gillar också att följa med i samhällsfrågor. De bor nära gränsen till USA och har flera vänner från landet. Därför blir det en del diskussioner om amerikansk politik. Men samtidigt har detta blivit svårare.

– USA har ändrat sig mycket sedan Trump. Det har blivit väldigt polariserat. Man diskuterar inte gärna politik om man åker över dit.

Men en del jobb blir det fortfarande, trots pensioneringen. Hon sköter bokföringen åt några mindre företag. Dessutom hjälper hon sin man. Han har bland annat en blogg där han skriver om hållbar ekonomisk utveckling.

– Vi jobbar en del ihop. Hemsidan behöver göras om och det vill jag lära mig. Jag har börjat en del med det nu.

Så vad tycker kanadensarna om lucia då?

– De är väldigt intresserade och undrar varför man har det. Där finns så många förklaringar. Som att en del gör det för religionen. Själv tänker jag att det handlar om ljusets drottning, att de kommer med ljus, kaffe och lussekatter och ger en varm bild av Sverige.

Foto: Privat
Foto: Privat
Foto: Privat
Foto: Privat
Välkommen att kommentera Har du synpunkter på eller reflektioner kring det som sägs i texten? Välkommen att skriva en kommentar via tjänsten Ifrågasätt. Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Ulricehamns Tidning och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.