Deckaren som borde ha stannat som idé
Levande charader
Författare: Ulf Bjereld och Marie Demker
Förlag: Hjalmarson & Högberg
Genre: deckare
”Skönlitterär författare skulle hon aldrig bli. […] Möjligen en deckare eller kriminalroman. Men det kunde ju nästan vem som helst nu för tiden, tänkte hon en aning syrligt. Hon log åt sig själv. Hon tyckte om sina cynismer.”
Inledningen av det tionde kapitlet av ”Levande charader” sammanfattar mina tankar om Marie Demker och Ulf Bjerelds bok ganska väl. Förutom det där med leendet då. Är protagonisten Daphne Roséns tankar en slags brasklapp, en gnutta självinsikt som lyser igenom? Den här så kallade romanen är nämligen ett praktexempel på hur låg lägstanivån i den svenska deckargenren faktiskt är. Bjereld och Demker saknar all form av språkkänsla, deras intrig är en trögflytande soppa och bristen på redigering är pinsam. Det är som att plåga sig igenom ett förstlingsverk från Deckarskolans grundkurs (ja, den finns). Under det som ska föreställa upplösningen klarar de inte ens av att hålla tempus.
Att de två professorerna i statsvetenskap skulle skriva en thriller där Stockholms konstvärld möter världspolitik kändes säkert som en bra idé i universitetets fikarum. Någon redaktör borde verkligen sett till att den stannade där. Nästan vem som helst kan skriva en deckare. Betydligt färre borde publiceras.